Har den som har ett funktionshinder svårare än andra att lära sig mer än ett språk? Ja, det tror många. Nej säger experterna. Ett funktionshinder som utvecklingsstörning, autism eller Aspergers syndrom har konsekvenser för kommunikation och språkinlärning. Men inte för möjligheten till två- eller flerspråkighet. Nivån på språket-språken påverkas av handikappet, men inte antalet språk. Det är nämligen så att det du kan lära dig på ett språk kan du lära dig på flera. Antalet språk ett barn lär sig beror inte på begåvning, det beror på behov.

Språk hjälper fram språk

Hjärnans kapacitet att hantera språk är oerhört stor. Språk hindrar inte varandra utan hjälper tvärtom fram varandra. Numera vet man till exempel att tecken kan vara en god hjälp för barn på vägen till att tillägna sig andra, talade språk. Det kan vara lättare att styra händerna än talorganen, lättare att se tecknen än att höra orden.

      Det har bland annat visat sig att barn med Downs syndrom kunnat börja tala tidigare när de fått tillgång till tecken. När man började prova denna väg hade många en farhåga att barnet som fått tillgång till tecken skulle sluta försöka tala. Men det blev alltså tvärtom. Det är ett av de områden där man upptäckt att språk inte hindrar varandra utan tvärtom hjälper fram varandra. Jag tror att vi ska söka förklaringen i människans sociala natur. Vi människor är sociala djur och vår drivkraft att kommunicera är oerhörd. Det är kommunikationen som vi behöver, det är den som är målet. Språket är bara ett medel. Allt som gynnar kommunikationen gynnar också språkutvecklingen.

Att kunna använda det man har

Flerspråkigheten har många fördelar – förutom det uppenbara att kunna kommunicera med fler människor och röra sig i fler kretsar. Den som har tillgång till flera språks uttal kan lättare tillägna dig det nya språkets uttal. Med flera grammatiska system i hjärnan blir en ny grammatik lättare. Olika språk är olika kanaler till kunskap om världen. Den som har lärt sig ord för olika begrepp, ord som inte helt motsvarar varandra, får en mer varierad kunskap.

      Det tydligaste exemplet på det ovan sagda har för mig varit en av mina vänner. Av alla mina vänner från olika länder som kommit till Sverige och lärt sig svenska som vuxna är det en som har varit i särklass snabbast med att tillägna sig språket till en hög nivå, dessutom med utmärkt uttal och grammatik. Det är en kvinna som talade fem språk innan hon började skolan. Numera talar hon sex eller sju. I hennes familj var det naturligt att man talade många språk. Familjen flyttade från hemlandet till USA när hon var i sjuårsåldern. När hon var tolv år valde hon att läsa franska ”för det är så roligt med språk”. Hon upptäckte att hon gick framåt mycket fortare än sina enspråkiga amerikanska kamrater. Hon kunde nämligen använda de språkkunskaper hon redan hade. ”Vissa saker kände jag igen från ungerska. Ja just det, på rumänska heter det ju så… Det där påminner om hur man säger på jiddisch…”

      När jag uttryckte min beundran och förvåning över hennes språkkunskaper svarade hon: Det är väl ingenting. Min far talade elva språk. Elva!? Men då kunde han väl inte alla lika bra? Nej, sa hon och log, han kunde bara läsa och skriva åtta av dem. Men, inföll någon annan, då var väl föräldrarna konsekventa och höll sig till ett språk var? Hennes svar var: I så fall skulle jag bara ha lärt mig två språk i stället för fem.

Enspråkig världsbild

Jag blev förvånad, både över min väninna och hennes far, fast jag vet att jag inte det borde ha blivit det. Inte nu längre. Jag har studerat språkfrågor med inriktning på flerspråkighet i tjugo år. Men den enspråkiga världsbild jag växte upp med sitter djupt.

         I likhet med de flesta svenskar växte jag upp i en helt enspråkig omgivning. Alla talade enbart svenska, alltid. Att använda ett enda språk i alla sammanhang är alltså det naturliga och normala, det var den bild jag fick. Jag trodde, eller snarare tog för givet, att det är svårt att lära sig flera språk, och ett problem, en komplikation att behöva använda fler än ett språk i sitt vardagsliv.

      Enligt min erfarenhet är detta är den vanliga föreställningen hos majoritetssvenskar. Jag har också stött på samma tänkesätt hos enspråkiga människor från olika europeiska länder, från Latinamerika, från USA... Då kommer man att misstolka det man hör, när flerspråkiga människor använder sina språk på det sätt som är naturligt för dem.

      Jag blev oerhört förvånad första gången jag fann mig sittande vid ett middagsbord där familjemedlemmarna kastade repliker på tre-fyra språk till varandra, där en kunde ställa en fråga på ett språk och en annan svara på ett annat. Det går väl inte?! Och när man blandar flera språk i samma mening är det väl för att man inte kan hålla reda på dem? Jag hade någon grumlig föreställning om att det inte får plats hur många språk som helst i hjärnan.

      När jag lärde mig fakta insåg jag att det mesta jag trott om flerspråkighet var fel.

Flerspråkigheten är inte problemet

Om vi tror att flerspråkighet i sig är ett problem, kommer vi att leta på fel ställe efter orsaker till barns svårigheter. En förskollärare gav ett exempel på detta. På hennes förskola gick en pojke som pratade helt obegripligt. Hans uttal var så otydligt att ingen, inte ens hans föräldrar, förstod vad han sade. Länge trodde alla i förskolan att detta berodde på att det talades flera olika språk i pojkens hem. Men när pojken var fem år började någon ana oråd: Vi borde nog utreda detta. Det visade sig vid utredningen att pojken hade en allvarlig hörselnedsättning.

      Otydligt tal kan ibland bero på att barnet har svårt att motoriskt styra sitt tal. Men vanligen beror det faktiskt på hörseln. I hjärnan går det direkta förbindelser från hörselcentrum till talcentrum (Kjellin). De ljud som ett barn inte hör rätt kan det heller inte uttala rätt. Otydligt tal bör få varningsklockan att ringa: Undersök hörseln! Antalet språk är inte problemet.

Hindra inte barnen

Det kanske mest tänkvärda med historien här ovan är att denne pojke hade en tvillingbror, som inte hade otydligt tal. Ändå trodde alla att de två pojkarnas gemensamma språkliga miljö var orsaken till den enes svårigheter! Detta visar hur fast man kan sitta i sitt enspråkiga perspektiv.

      En risk är att alltså man förbiser de verkliga problemen. En annan risk är att man hindrar barnets språkutveckling för att man tror att det är bättre att begränsa antalet språk, t.ex. genom att familjen håller sig till ett enda språk. Under årens lopp har många föräldrar fått rådet att inte tala sitt eget språk med sina barn, av auktoriteter som BVC-personal, talpedagoger och barnläkare, som i all välmening men av okunnighet gett detta råd. Detta kan leda till familjetragedier, då medlemmar i samma familj inte kan tala med varandra. Helt i onödan, eftersom alla barn kan lära sig flera språk.

      Henning Johansson, professor i pedagogik och mångårig forskare om flerspråkighet har uttryckt det så här:

”Det fanns, enligt forskningens ståndpunkt, ett visst utrymme för språk. Detta utrymme kunde man fylla med t. ex. svenska. – Om man ville få in ett annat språk hade man fortfarande, enligt forskningens ståndpunkt, kvar samma utrymme att handskas med. Grovt förenklat kan man säga att det ena språket ansågs inkräkta på det utrymme som i annat fall kunnat utnyttjas av det andra språket. – Utgångspunkten för den praktiska pedagogiken blev att barnen skulle lära sig svenska så bra som möjligt. För att göra det måste man reservera största delen av utrymmet för svenska och hindra barnen från att prata finska. Om barnen ändock pratade finska skulle detta icke önskvärda beteende bestraffas. När forskarna idag har ny kunskap om tingens ordning skulle de, i stället för att kritisera lärarna, säga att utifrån forskningens dåvarande ståndpunkt agerade lärarna alldeles riktigt, men sett i dagens ljus var det tyvärr fel.” (Johansson -80)

Numera ger kunniga språkforskare föräldrar rådet att hålla fast vid sina språk med sina barn (se Två språk eller flera?).

Modersmål eller svenska – fel ställd fråga

Föreställningen att språk skulle hindra varandra har tagit sig många uttryck genom historien. Ett är det som Johansson pekar på, att minoritetsbarn förbjudits att tala sitt språk. Hörselskadade barn har hindrats från att använda tecken, av samma skäl. Fortfarande hör jag ofta sådana repliker som: ”Modersmål, ja men är det inte bättre att de lär sig svenska ordentligt?” Som om de två sakerna stod i motsatsförhållande till varandra.

      Samma föreställning kan leda till den felaktiga slutsatsen att barn lär sig ett språk i stället för ett annat. Om ett barn utvecklas långsamt på modersmålet så kan föräldrarna tänka: Då lär han sig väl svenska desto bättre i stället. I själva verket är det tvärtom: ju mer barnet går framåt på modersmålet, desto lättare har det att gå fram på det nya språket. De begrepp som barnet har ord för på modersmålet är det inte svårt att tillägna sig ord för på ett nytt språk.

      Om vi hindrar barnet från att fortsätta utveckla sitt eget språk så försvårar vi faktiskt också för det nya språket. Forskningen visar också tydligt den undervisning som är effektivast för barn med ett annat modersmålet än skolspråket, är tvåspråkig undervisning där man undervisar på båda språken (Gonzales, Hyltenstam).

Alla barn kan lära sig flera språk

Men nog är väl flerspråkighet en fråga om begåvning? Enspråkiga människor tänker ofta så: Den som har lärt sig många språk måste vara särskilt begåvad. Men i själva verket har antalet språk en människa lär sig inte med begåvning att göra. Det har med behov och möjligheter att göra.   

      Den moderna hjärnforskningen visar att vår hjärna har en oerhört mycket större kapacitet än man vanligtvis tänker sig. Den som har tillgång till många språk, och anledning att lära sig många språk, kommer att lära sig många. Oavsett begåvning. På en konferens i USA år 2000, sade en forskare: ”Forskningen visar klart att alla barn, även funktionshindrade, kan tillägna sig flera språk. Barnen blir inte förvirrade (confused) av det. Det är vi vuxna som blir förvirrade som inte förstår vad som händer” (Gonzales, översättning GL). Ett exempel som Gonzales nämner är en studie i Kenya av begåvningshandikappade barn i en miljö där alla var två- eller trespråkiga. Dessa lågt begåvade barn blev det också – till sin nivå. När omgivningen förväntar sig flerspråkighet blir barnen flerspråkiga.

Inte en fråga om begåvning

Om man tänker i termer av begåvning kan man lätt förledas att tro att just barn med begåvnings-handikapp skulle ha svårare än andra att lära sig flera språk, men så är det inte. För dessa barn, precis som för alla andra, är det barnet behov av språket som är avgörande. Om människor som barnet älskar, leker med eller beundrar talar olika språk så kommer barnet att ta till sig de språken, så länge vi inte hindrar det.

      Begåvning spelar däremot in när det gäller till hur hög nivå man lär sig ett språk. Många förväxlar dessa två saker: antalet språk å ena sidan och nivån på språket-språken å den andra. Den som har ett begåvningshandikapp och inte kan tillägna sig abstrakta begrepp kommer att få ett språk som stannar på en mer konkret nivå. Men det som man kan lära sig på ett språk kan man lära sig på flera. Den språkliga nivå man kan uppnå på ett språk kan man uppnå på flera. En förskollärare berättade om hur förvånad hon blev när hon träffade en sjuårig flicka med Downs syndrom, som lätt och ledigt växlade mellan svenska, turkiska och teckenspråk. 

      Men gäller detta alla barn? Kan det inte vara så att ett funktionshinder gör det svårare för barnen att ta till sig flera språk? Nej, faktiskt inte. Om barnet har ett handikapp som påverkar kommunikationen och den språkliga förmågan, så ger sig detta till känna i barnets alla språk. De svårigheter som barnet har med ett språk kommer det att ha med flera. Men svårigheterna blir inte större eller flera för att det rör sig om flera språk. Det finns faktiskt inget som helst belägg för att något funktionshinder skulle utgöra undantag från den regeln. Även autistiska barn klarar flera språk – till den nivå som de klarar ett.

Förstå och tala

När vi talar om språkförmåga är det viktigt att skilja på den receptiva och den aktiva språkförmågan: förståelsen och det egna talet. Detta är två olika förmågor, som styrs från olika centra i hjärnan. Förståelsen lagras i den bakre, mottagande delen av hjärnan, talproduktionen styrs från ett centrum längre fram i hjärnan.

      Talet bygger på förståelsen. En ettåring som säger sitt första ord förstår redan många ord, kanske femtio eller fler. På samma sätt fortsätter det under livet: hos oss alla ligger förståelsen långt före det vi kan säga, i vårt modersmål likaväl som i alla andra språk vi lär oss. Vissa människor lär sig förstå ett språk men kommer aldrig igång att tala det.

      Barn som inte yttrar ett enda ord kan alltså mycket väl förstå en hel del. Funktionshindrade människor har i olika sammanhang berättat om hur andra människor tror att de inte förstår därför att de inte kunnat uttrycka sig i tal. När vi ska bedöma vad ett barn kan språkligt är det alltså nödvändigt att pröva förståelsen genom att barnet får svara i handling i stället för i ord. Viktigt är också att inte tala över huvudet på barnet.

 

Motivation är nyckeln

Det avgörande för att ett barn ska ta till sig ett språk är att det är viktigt – för barnet. Vad som är viktigt är en personlig fråga. På en konferens i Sverige år 2002 med rubriken Autismspektrumstörning och annat modersmål föreläste en mor till en autistisk pojke om hur hon använder tecken och sitt modersmål finska.

      Det tar mycket lång tid för pojken att lära sig nya tecken. Som 17-åring använder han ett tiotal tecken och förstår ytterligare några, detta efter att dessa tecken har använts i många år. Men när det handlar om något roligt och spännande kan inlärningen gå oerhört mycket fortare. Pojken älskar att åka spark över isen. Och tecknet för den aktiviteten lärde han sig använda efter två dagar! Tecken för något så intressant som bil använder han, och han förstår ordet både på finska och svenska (Honkasalo). Denne autistiske pojke är alltså trespråkig på sin nivå.

      Motivation är nyckelordet, för funktionshindrade precis som för andra.

      

Att få lära på sitt sätt

Viktigt är också att få lära på det sätt som passar en själv. Det är viktigt för oss alla, men ännu mer för den som har ett funktionshinder. På den konferens som nämns här ovan föreläste också ett gift par, en svensk kvinna och hennes holländske man, om sina egna funktionshinder och sina personliga erfarenheter. Först berättade kvinnan, som har diagnos Aspergers syndrom, om sin språkinlärning. Hon hade ytterst svårt att lära sig språk i skolan, där hon blev distraherad av aktiviteten runt henne. Men när hon studerade ensam hemma på sitt eget sätt lärde hon sig engelska, franska och japanska, för hon är mycket intresserad av språk (Strega). Hennes holländske man som har samma funktionshinder föreläste på samma konferens och jag lade märke till att han talade en anmärkningsvärt god svenska. När jag frågade honom vad det berodde på log han och svarade: ”Jag blev kär i Marie” (Dekker).

      Båda berättade att för dem är det lättare att studera med skriftspråk som grund än talspråk. Orsaken är att deras handikapp gör att de har svårt att tolka sociala signaler, som tonfall, ansiktsuttryck och kroppsspråk. Med skrift är det mindre som stör inlärningen, eftersom de inte behöver engagera sig i umgänge och utsättas för alla dessa social signaler. Skriftspråket är ju befriat från kroppsspråk, minspel, variationer i tonfall mm som finns i talet, och som ofta distraherar den som har en autismspektrumstörning.

      Det som kan se ut som inlärningssvårigheter kan alltså mest av allt handla om en olämplig inlärningssituation (se Ladberg 2000a).

Lika bra?

Kan den flerspråkige sina olika språk lika bra? Detta är en vanlig, typiskt enspråkig fråga, som inte är relevant i en flerspråkig verklighet. De flesta flerspråkiga använder sina språk på delvis olika livsområden, och utvecklar därför språken olika. Ordförrådet utvecklas efter var och hur respektive språk används.

      Det är ytterst ovanligt att kunna flera språk lika bra. Därför kan man aldrig veta vad ett barn kan förrän man undersökt förmågan på alla barnets språk. Framför allt modersmålet är viktigt. Om man bedömer språkförmågan enbart efter kunskaperna i majoritetsspråket så har man ingen aning om vad barnet egentligen kan.

      För en person som lever i ett samhälle där alla talar många språk är det viktiga inte att hon kan säga samma sak på olika språk. Det viktiga är att hon kan använda varje språk i sitt sammanhang.

      Men måste man inte ha ett känslospråk? Måste man inte tänka på ett språk? Måste man inte lära sig ett språk först och andra sedan? Svaret på de tre frågorna är nej. Svaren finns i den flerspråkiga verkligheten. Den verklighet som, enligt ledande språkforskares bedömning, de flesta barn i världen växer upp i.

Flerspråkig verklighet

Det är sannolikt fler barn i världen som växer upp med flera språk än med bara ett. Den bedömningen gör språkforskarna. Flerspråkighet i sig är alltså inte något speciellt eller besvärligt, inget undantag i mänskligt liv utan högst normalt.

      När ett barn blandar flera språk i samma yttrande tror den enspråkige att barnet inte kan hålla språken isär. I själva verket handlar det om en funktionellt sätt att använda sina språkliga kunskaper. Den som saknar något ord på ett språk tar in det från det andra språket. En engelskspråkig femåring sade framför djuren på museet: ”Are all these animals uppstoppade?” Detta visar inte okunnighet eller sammanblandning, utan tvärtom en språklig kompetens. Hon tar in rätt slags ord och hon böjer det till och med rätt. Andra skäl till att blanda, eller som språkforskarna säger, växla mellan språk är att man vill betona olika saker, uppnå en effekt när man berättar något eller betona relationen till någon man talar med (Obondo). Det är i grunden precis samma fenomen som när vi svenskar tar in ett amerikanskt uttryck i vår svenska.

Funktionshinder eller pragmatisk kompetens?

Pragmatisk kompetens betecknar förmågan att variera och använda språket i olika sociala och kulturella sammanhang, t.ex. att kunna hälsa med adekvat tonfall och kroppsspråk, att vara lagom formell eller personlig beroende på sammanhanget, att välja lämpliga samtalsämnen i olika sällskap och att undvika sådana som kan vara stötande.

      Den pragmatiska kompetensen är kulturellt bestämd. Här lurar många fallgropar när någon från en kulturkrets ska bedöma en person som kommer från en annan. Ett exempel på detta är blickkontakten. Ett svenskt barn lär sig att se vuxna i ögonen när man hälsar. Men i många kulturer lär sig barn tvärtom att slå ned blicken inför vuxna, som ett sätt att visa respekt.

      Blickkontakten är så viktig i vår kulturkrets att den ibland används som ett diagnostiskt tecken. Det har hänt att barn har diagnosticerats som autistiska, bland annat för att de inte givit blickkontakt, när de i själva verket gjort det riktiga utifrån familjens kulturella bakgrund (Gonzales).

Språk och sociala normer

Det som kan se ut som språklig oförmåga handlar ofta om att anpassa sig till de rådande sociala normerna. Barn börjar mycket tidigt lära sig ”vad som gäller”, vilka sociala normer som råder där de växer upp. Om normen är enspråkighet så kommer många barn spontant att anpassa sig till den normen, genom att de använder omgivningens, förskolans eller skolans språk och slutar, eller aldrig börjar, att tala familjens språk. Så får vi den mycket vanliga situation då en mamma eller pappa talar sitt språk och barnet svarar på exempelvis svenska (Arnberg, Ladberg 1996).

      Den som tror att det är svårt för barn att hantera flera språk drar lätt slutsatsen att detta beror på att barnet inte klarar att använda mer än ett språk. Men i miljöer där alla är flerspråkiga kommer barnen också, lika naturligt, att börja tala flera språk, precis som min väninna i artikelns inledning och som barnen i den nämnda kenyanska studien.

      I en flerspråkig livsmiljö blir normerna naturligtvis annorlunda. Det skildras av Elias Canetti, nobelpristagare i litteratur, i hans självbiografiska bok Den räddade tungan. Han skildrar där sin uppväxt i en handelsstad vid Donau.

”Språk var något man ofta förde på tal, bara i vår stad talades sju eller åtta olika språk, var och en förstod något av dem, det vara bara småflickorna (tjänsteflickor i elva-tolvårsåldern, GL:s anm.) som kom från byarna som inte kunde annat än bulgariska och som därför ansågs vara dumma. Var och en räknade upp vilka språk han kunde, det var viktigt att behärska många av dem, genom att känna till dem kunde man rädda livet på sig själv och andra människor.”

Så självklart var det i den miljön att kunna flera språk att den tolvåring som bara kunde ett ansågs som dum!

Språkets fyra funktioner

Språkforskarna brukar tala om att ett språk fyller fyra olika funktioner: vi använder det till att kommunicera, att tänka, att uttrycka identitet och att förmedla kultur. Detta säger samtidigt något om olika drivkrafter till att lära sig ett språk. Modersmålet (eller modersmålen) har vanligtvis ett försprång framför andra språk i alla dessa avseenden.

      När man tror att språk hindrar varandra glömmer man att kommunikationen är ett av språkets viktigaste ändamål. Den som lyckas i sina försök att kommunicera utvecklar en tilltro både till språkets möjligheter och till sin egen förmåga. Framgång föder självtillit, som föder nya kommunikationsförsök. Att kommunicera i nya sammanhang är till stora delar en fråga om att våga. Det är därför oerhört viktigt att barn blir uppmuntrade i sina försök att kommunicera. Allt som underlättar kommunikation hjälper fram språken. Språk hjälper fram varandra. Och framför allt hjälper modersmålet fram andra språk.

Modersmålet sitter i kroppen

För att förstå modersmålets speciella plats i barnets hjärna behöver vi gå tillbaka till hur små barn lär sig sitt – eller sina – första språk. Numera vet man att barnet i moderlivet hör moderns språk under ungefär halva fostertiden. Under de senaste fostermånaderna är också barnets hjärna tillräckligt utvecklad för att kunna lagra minnet av språket. Barnet hör inte språket som vi andra hör det, genom luften, utan genom moderns kropp och fostervattnet. Det uppfattar därför inte varje språkljud, men det hör språkmelodin eller prosodin. Ett nyfött barn känner igen inte bara sin mors röst, utan också hennes språk även när det talas av någon annan.

      Ett ettåring som säger sitt första ord har redan lyssnat på moderns språk långt över ett år, och har en gedigen grundkunskap i detta eller dessa språk. Ett språks prosodi, med dess rytm, betoningsmönster etc, är grunden i den första språkinlärningen. Barnet i moderlivet lever i rytmerna i moderns kropp och följer med i hennes rörelser, och det rör sig också spontant. Rörelse, rytm och prosodi blir därmed förknippade med varandra. Det är ett skäl till att rytm och rörelse är mycket verkningsfulla pedagogiska medel när ett barn – eller en vuxen – ska ta till sig ett nytt språk. Med hjälp av rytm och rörelse ”sätter sig språket i kroppen”.

      Tre delar av språklig kompetens följs åt och tillägnas under de första åren i livet. Dessa tre, uttal, grammatik och grad av automatisering (d.v.s. dels förmågan att förstå ett yttrande utan tidsfördröjning, dels att tala flytande utan att behöva tänka efter) utgör huvuddelen av vad som kallas den språkliga basen (Viberg) i ett språk. Under de första åren lär sig barnet att känna igen och använda språkets grammatik, så att ett fem års barn redan har modersmålets grammatik i stort sett färdig i hjärnan.

      Det är det en stor fördel för att barn att möta flera språk tidigt i livet, eftersom förmågan att spontant tillägna sig den språkliga basen avtar med åldern. Det är just basen som är vinsten med att lära sig ett språk tidigt. Ordförrådet och den pragmatiska kompetensen kan däremot utvidgas när som helst i livet. Det är aldrig för sent att utveckla ett språk.

Familjens språk kan inte ersättas

Familjen är ett barns viktigaste tillhörighet. Familjens språk, ett eller flera, är därför förknippade med de djupaste känslorna av självklar tillhörighet, trygghet och kärlek på ett sätt som andra språk sällan blir. Därför kan vi säga att alla barn har behov av de språk som talas i familjen. Familjens språk kan aldrig ersättas av andra språk. De kan däremot kompletteras med de språk som barnet behöver ute i samhället, skolan, kamratkretsen.

      Ju mer barnet kan utveckla sitt eller sina familjespråk, desto lättare blir det att ta till sig det nya, stick i stäv med föreställningen att språk skulle hindra varandra. Det som ibland kallas ”halvspråkighet” är inte en fråga om närvaro av flera språk utan om frånvaro av språk, frånvaro av möjligheter att utveckla något eller flera av språken. Det vanligaste är kanske att modersmålet stannat av på en relativt ”låg” eller outvecklad nivå, medan samhällets språk inte grundats ordentligt utan blivit något mer abstrakt. Men ”halvspråkighet” behöver aldrig var någon slutstation. Lösningen ligger i att det första språket, där grunden finns, får möjlighet att utvecklas vidare, med vidgat ordförråd och pragmatiskt kompetens

Språk och tänkande

Språket är inte bara kommunikationsmedel utan också vårt viktigaste redskap för tänkande och lärande. Det är här skolans språk kommer in. Det är ju för att tillägna sig kunskaper barnet går i skolan, inte för att i största allmänhet samtala och kommunicera.

      Även här har modersmålet från början ett försprång. En människa tänker, associerar och drar slutsatser med de språkliga medel hon har till sitt förfogande. Det språk som har utvecklats längst fungerar bäst som tankeredskap (Hyltenstam). Om man i skolan vill att barnet enbart håller sig till det nya språket, med tanken att barnet då lär sig det språket fortast, så försvårar man barnets lärandeprocess. När vi hindrar barnet från att använda det språk det tänker bäst på, hindrar vi det faktiskt från att tänka. Det förstod den svenske lärare, som sade till en elev som hade svårt att hitta lösningen på ett problem: ”Tänk på arabiska!” Då gick det!

      Barn som har svårt att utveckla sitt nya språk och ”fastnar” på en lägre nivå, kan behöva hjälp med att fortsätta utveckla sitt modersmål. När modersmålet går framåt ”lossnar” det ofta även i det nya språket.

Språklös?

Teckenspråken är i alla delar jämförbara med talade språk, skillnaden är att de använder ett annat medium. För döva barn är det ytterst viktigt att de får tillgång till tecknad kommunikation så tidigt som möjligt. Det viktiga är inte hur utvecklat språket är som barnet möter, det viktiga är att barnet över huvud taget får komma igång och kommunicera. Ett språk som man börjat lägga grunden till kan alltid utvecklas vidare. De enda barn som med fog kan kallas språklösa är de döva barn som inte fått möjlighet att teckna.

      Den totala bristen på språklig stimulans hindrar även barnens tankeutveckling. I boken Att se röster berättar Oliver Sacks om barn som inte fått börja teckna förrän i skolåldern. Sacks berättar om barn som inte kan svara på frågor, inte för att de inte har svaret utan för att de inte förstår vad en fråga är. Språket och tänkandet stannar på en mycket konkret nivå. Ju längre det dröjer innan ett barn får tillgång till teckenspråk desto svårare blir det att hämta in det som barnet gått miste om.

Språk och identitet

En människas djupaste identitet hör ihop med familjen. Även här är familjens språk oersättliga. Vad som kan verka som språksvårigheter är ofta en fråga om identitet. Både drivkraften till att lära sig ett språk och hindren har ofta med identitet att göra.

      Också kamratgruppen har också en avgörande betydelse för ett barns identitet – och språk. Den del av den språkliga kompetensen som är starkast knuten till identiteten är uttalet. Genom att låta som andra visar man att man tillhör, eller vill tillhöra, samma grupp. Redan i treårsåldern brukar barn börja prata med samma uttal som sina kamrater snarare än som sina föräldrar. I förskola och skola är kamratgruppen i språkligt avseende viktigare förebilder för ett barn än de vuxna. Om fröknarna i förskolan pratar ”rikssvenska”, men kamraterna pratar med en typisk förortsaccent så blir det nästan alltid kamraternas uttal som barnet kommer att använda.

      För döva barn är tillgången till tecknande kamrater en ytterst viktig fråga, inte bara för utvecklingen av språket som kommunikationsmedel och tankeredskap utan också för deras identitet. Med andra döva är ”jag” som alla andra, jag är vanlig, jag har en tillhörighet.

Språk är personligt

Identiteten kan vara det som hindrar en människas språk från att utvecklas. Och den processen kan starta tidigt. En liten treåring ville inte längre tala sitt språk med sin mamma när hon hämtade honom på ”dagis”, eftersom de svenska kamraterna kallade honom neger. Det finns många berättelser om barn som inte velat att man skulle tala deras språk högt eller som låtsas om att de kunde sitt modersmål (Ladberg 2000b).

      Liksom identitet är språk något djupt personligt, och det som är viktigt för det ena barnet behöver inte vara det för det andra. En ungersk mamma berättar hur olika hennes två barn reagerade: ”Pojken hade inget emot att vi pratade ungerska – hemma. Men så snart vi kom ut genom porten växlade han till svenska. Han ville använda svenska på gatan. Kom det en kompis – så skulle vi inte blabbla ett konstigt språk. Det hjälpte inte att det bodde en grekisk pojke, en finsk pojke och flera andra på gården. De ropade på sin mammor på grekiska och finska. Han ropade på svenska. (-–) Min dotter har aldrig haft negativa känslor mot ungerskan. Hon blev tvåspråkig och använde vilket språk som helst utan att skämmas eller har bekymmer för det.”(Ladberg 2000b).

      Det personliga förhållandet till det egna språket formulerar en mamma så här. ”Jag måste säga till mitt barn att jag älskar henne på mitt språk. Om jag skulle säga det på svenska, så kunde jag lika väl säga ’en limpa bröd’. Det betyder ingenting.”

Språk bär kultur

Språk går inte att skilja ut från kultur, eftersom språk bär kultur. Det gäller allt ifrån hur man hälsar till talesätt, humor och religiösa föreställningar. Man kan inte översätta kulturella uttryck till ett annat språk eller förmedla kulturella kunskaper via ett annat språk.

      Detta betyder att den som utestängs från ett språk också stängs ute från delaktighet i den kultur som det språket bär. För döva är det viktigt av att få ingå i en dövkultur med de kulturella uttryck som växer fram där (Sacks).

Värderingen av språket

Identiteten har bland annat med språkets och kulturens status att göra. Det som värderas högt blir vi stolta över, det som föraktas skäms vi för. Engelsktalande har mer sällan problem med sin språkliga identitet, engelska är ju högstatusspråket framför andra. Något helt annat är det med språk som förknippas med något negativt. En kurdisk mamma berättade att efter det mycket omskrivna mordet på den kurdiska kvinnan Fadime, som sköts till döds av sin egen far, ville hon inte gärna tala kurdiska med sina barn ute på stan.

      Till de språk som ofta har undervärderats hör teckenspråken. Länge trodde många hörande som arbetade med döva att teckenspråk enbart bestod av lösryckta ord och inte hade någon grammatik. Det har t. o. m. gjorts försök att hjälpa döva genom att skapa en grammatik åt dem.

      Men det finns inga språk i världen utan grammatik. Precis som flerspråkigas sätt att kommunicera ofta har missuppfattats av enspråkiga, så har detsamma skett med dövas kommunikation. I teckenspråken uttrycks vissa grammatiska markörer med hjälp av ansiktet. Detta har av hörande ofta feltolkats som grimaser – och döva har fått veta att de borde sluta grimasera! (Sacks)

      Det viktigaste av allt är kanske att vi enspråkiga, som har en begränsad språkig erfarenhet inser att det inte är vi som har sanningen, och att vi inte hindrar människor från att lära sig och fritt använda de språk som är viktiga för dem utan låter alla språkliga kunskaper växa. Detta gäller människor med funktionshinder precis som alla andra. Att vi säger till varandra: Tala många språk – då blir världen rikare! I alla andra sammanhang anses det ju bra med kunskaper, ju mer kunskaper desto bättre. Varför inte här?

Gunilla Ladberg 2005

.Referenser

Litteratur

Arnberg, L (1988): Så blir barn tvåspråkiga. Wahlström & Widstrand 

Canetti, E (1981): Den räddade tungan. Forum

Grosjean, F (1982): Life with two languages. An Introduction to Bilingualism.

Cambridge, Ma: Harvard University Press

Hyltenstam, K (red.) (1996): Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Studentlitteratur

Johansson, H (1980): Tvåspråkighet och pedagogik, i Ejerhed, E & Henrysson, I (red.): Tvåspråkighet.

Kjellin, O (2001): Uttalet, språket och hjärnan. Hallgren & Fallgren

Ladberg, G (2000): Barn med flera språk. Liber, 2:a uppl.

Ladberg, G: Skolans språk och barnets? Att undervisa barn från språkliga minoriteter.

Studentlitteratur 2000

Ladberg, G (2000): Tala många språk. Carlssons förlag, 2:a uppl.

Obondo, M (1996): From trilinguals to bilinguals?

Centre for Research on Bilingualism. Stockholm University

Sacks, O (1998): Att se röster. En resa in i de dövas värld. Bromberg

Viberg, Å, i Hyltenstam, K(red.) (1996): Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Studentlitteratur

Två språk eller flera? Råd till flerspråkiga familjer. (2002) Broschyr från Rinkeby Språkforskningsinstitut

Konferenser

Gonzales, D (2000): Föreläsning på konferens: Parental Concerns Regarding Biligualism and Autism, Atlanta, USA (bandinspelning)

Strega, Marie: föreläsning på konferens Autism och annat modersmål, SIT 2002

Honkasalo, Outi: föreläsning på konferens Autism och annat modersmål, SIT

Dekker Martin: Föreläsning på konferens Autism och annat modersmål, SIT