Det är alltid lika roligt att komma till Sverige och hälsa pà vänner och familj. Själv försökte jag fà tiden att räcka till genom att stanna en vecka längre än min man. Baksidan var naturligtvis att jag fick klara hemresan med mina tvà smà barn själv...

Mamma följde mig hela vägen till Kastrups flygplats och min man Chrille väntade pà mig med bil pà Geneves flygplats. Timmarna däremellan kunde ju inte bli sà besvärliga...

Paniken började dock redan vid „gejten“ när man berättade att planet var överbokat och efterlyste frivilliga passagerare att avstà fràn sin biljett. Den uppmaningen slog jat dövörat till! Väl inne i planet växte paniken, dà Emmie (1 àr) fastspänd i mitt bälte for runt i knäet som en gallskrikande katapult! Tàlamodet nàdde snabbt sin gräns varpà jag lossade bältet och snabbt som en iller tog hon sig àlandes under stolarna framför oss. Inte helt oväntat händer det som inte borde hända – huvudet fastnade! Men, med elegant akrobatik lyckades jag frigöra min vilt skrikande dotter.

I samma ögonblick ser jag hur Lucas ansiktsfärg försvinner och utan mer förvarningen tömmer han hela magsäckens innehàll ut över mig. En del av innehàllet lyckas jag fànga i handen och medan jag försöker lista ut vad ja skulle göra med sörjan i min kupade hand utbrister han i vild panik „Jag màste bajsa“!

Nu var goda ràd dyra. Kräket hamnade i kaffekoppen och med kletiga händer halvsprang jag med ett barn i famnen och ett i handen till toaletten. Medan Lucas utförde sin “business” kröp Emmie runt och plockade godbitar fràn medpassagerarnas brickor.Puh! Snacka om svettningar! Nu vet jag vad jag har att vänta mig när klimakteriesvettningarna kommer!

Som om det inte vore nog, kom barnvagnen som skulle underlätta min resa fram i smàbitar! Nyförlösta kvinnor säger „never again“ efter sina förlossningar, för mig gäller det även flygresor med barn!

Pia Brovinius, Murten, Schweiz