Tidigare Intervjuer

Månadens intervju maj- juni

Ada med sin familj

Sverige-världen, världen-Sverige

Ada och hennes man Jonas har bott i Singapore, Boca Raton i USA, och Dubai. Men mellan varven har de varit bosatta i Sverige. Nu är de åter tillbaka i Sverige med sina tre barn Theodor, 9 år, Baltsar, 7 år och Klara, 2 år.

När flyttade ni utomlands första gången? Var det med eller utan barn?

Vi flyttade 1998 till Singapore med vår förste son Theodor som då var sex månader gammal.

Vad är det längsta ni bott i ett annat land än Sverige?

Vi bodde i USA i 3 år, men vi har varit längre period från hemlandet, då vi flyttat vidare mellan länder.

Hur är det att flytta tillbaka till Sverige?

Denna gången har det varit relativt smidigt, vi kom tillbaka från Dubai i juli 2007. Vi flyttade in i vårt hus som hade varit uthyrt, vi hade båda bra arbeten att gå tillbaka till, vi visste att barnen skulle gå i en bra skola och dagis var ordnat. Vardagen är en stor del av livet i Sverige så det blir enklare då den "ligger på plats" och man vet strukturen.

Vi har kommit hem en gång tidigare och då var det en ganska rejäl om

ställning. Den gången kom vi hem till ett helt nytt liv med två små barn, visste inte var i Stockholm vi skulle bo (hade sålt bostaden), jag skulle söka nytt arbete, det var en tuff konjunktur i Sverige och allt kändes nytt, men ändå

bekant på ett egendomligt sätt. Jag tycker alltid att den tuffaste resa man gör är att "komma tillbaka". Otroligt mycket händer med en själv när man bor utomlands på grund av nya erfarenheter och att man möter nya människor. Det gör att när man kommer till Sverige igen måste man fundera på vad och hur man vill ha sitt "nya" liv här. Då ska man förena det man

känner till med det "nya" man samlat på sig.

Är det jobbigare att sedan lämna Sverige en andra gång?

Vi har aldrig sett det som jobbigt att lämna Sverige utan mer som en chans man bör ta. Samtidigt måste det passa ihop med familjens livsstil just då och om man tycker den nya orten verkar lockande. Dock ska man komma ihåg att det privilegiet kan man kanske ha då man åker med ett stort företag och får mycket hjälp, i detta fall Ericsson. Ska man göra en flytt på egen hand tror jag läget ser helt annorlunda ut och då finns det andra aspekter att ta hänsyn till.

Hur har det fungerat för barnen? Språkmässigt och känslomässigt?

För våra barn verkar det ha fungerat mycket väl hittills, känslomässigt. För dem har det varit normalläge att byta miljöer och kamrater (vilket det är på många platser där man har många expatriates samlade). Jag tror dock inte att det passar alla barn. De har också haft turen att hitta bra kamrater på varje plats som de fått en bra och djup relation till och som de hållit kontakt med löpande.

Nu när vår äldste son blir nio år finns det dock annat att ta hänsyn till. Ska vi till exempel följa det internationella (i detta fallet amerikanska) skolsystemet eller ska vi välja det svenska? Det kan vara mycket att begära av barnen att de ska klara av att växla mellan de olika skolsystemen i allt för stor utsträckning. I Sverige kan det dock vara en svårighet att "komma in i gänget" då man kommer upp i ålder eftersom det inte är lika vanligt att folk flyttar, så man kan lätt "bli den nye/nya" länge. På de platser vi varit så är det så vanligt att folk flyttar hela tiden så man har inte sett det som något udda utan snarare tvärtom.

Språkmässigt har det fungerat mycket bra och de har lätt plockatupp språken på respektive plats. Vi är båda svenskar så det har bara varit aktuellt med svenska och engelska. Är det fler språk att ta hänsyn till kan det kanske fungera på ett annat sätt.

Vad har ni saknat mest med Sverige när ni bott utomlands?

Släkt och nära vänner hemma i Sverige. Men vi har alltid haft turen att få goda vänner på varje plats, som delvis fyllt detta tomrum. Dessutom har de flesta av våra släktingar och vänner kommit och hälsat på i kortare eller längre perioder trots att vi bott ganska långt från Sverige.

Och nu när ni är i Sverige, vad saknar ni från tiden utomlands?

Det jag personligen saknar mest är att ha mer tid i vardagen.I Sverige blir livet betydligt mer inrutat och spontanaktiviteterna ganska få. Jag tycker också mycket om att få ta in nya människor i mitt liv för en längre eller kortare period och det är inte lika lätt i Sverige eftersom alla har en ganska fulltecknad agenda (vet inte om detta är ett typiskt Stockholmsfenomen?). Sedan vi kom tillbaka till Sverige har vi träffat få nya bekanta eftersom livet fylls snabbt med att fixa logistiken och klara av arbete, skola, dagis, aktiviteter, träffa vänner och släkt. Dessutom saknar jag mina goda vänner som fortfarande är "ute" och det enkla livet (hjälp på olika områden och konstant bra väder). Smågrabbarna saknar quadbikes (fyrhjulingar) man åker med i öknen, poolen och ibland sina kamrater.

Kommer ni att flytta utomlands igen?

Det kommer vi kanske att göra beroende på vad som dyker upp i framtiden. Dyker det upp en intressant plats med spännande saker att göra för varje individ i hela familjen kan det kanske komma på tal igen. Har man flyttat utomlands tidigare vet man ju en del av vad processen innebär och att man klarar av det och trivs om man är motiverad. Samtidigt som man vet att det tar mycket energi och kraft att få allt att fungera på ett bra sätt.

Var vill barnen helst bo?

Eftersom vi flyttade tillbaka till Sverige för bara några månader sedan växlar deras svar beroende på dagen. De har sagt ganska många gånger att de hellre vill bo i Dubai sedan vi kommit hem för att det är enklare att göra allt på engelska i skolan. Men samtidigt verkar de trivas bra med den nyvunna friheten med ansvar som man faktiskt får i Sverige. Grabbarna kan själva gå till skolan, ta med sig kamrater hem, meddela tider när de kommer hem. Friheten att kunna röra sig mer fritt och vara ute mycket. Den lilla som är två år verkar nöjd bara familjen är med och att dagis fungerar.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer

Månadens intervju mars/april

Lotta Dahl återvände hösten 2007 till Sverige med sin familj, efter många år utomlands. När hon själv var liten flyttade familjen till Tyskland där de bodde i sex år innan de återvände till Sverige igen. Här berättar Lotta lite om hur det var då och nu.

Din familj flyttade till Tyskland 1977 då du var sju år, hur kändes det att lämna Sverige och hur kändes det att börja i en ny skola med nytt språk?

Vi flyttade till Tyskland när jag var sju år. Det kändes spännande, alla i familjen var fulla av förväntan, det kändes som ett stort äventyr. Jag förstod nog inte riktigt vad det innebar, men kände mig trygg med föräldrar och syskon. Pappa hade fått jobb på dåvarande Asea och kontraktet löpte på två år. Att vi skulle bli kvar i hela sex år trodde väl ingen av oss då.

Hur gick det till när du lärde dig ditt nya språk, tyska? Fick du undervisning i svenska språket?

Ingen i familjen pratade tyska när vi kom ner, möjligtvis min pappa litegrann. Vi mottogs med öppna armar på skola och av grannar. Alla var nyfikna på den nya svenska familjen som flyttat in. Vi tre syskon smälte in bra i skolan. Min syster började i fyran, min bror i tvåan och jag själv började första klass. Den tyska skolan var hårdare än den svenska, mycket prov, läxläsning och betygsättning från första klass. Det fanns ingen större förståelse för att vi var svenskar, vi antogs kunna följa med i undervisningen så gott det gick. Det fanns ingen extra språkundervisning eller så. Jag vet inte hur, men på något sätt klarade vi oss alla bra. Som barn har man lättare att anpassa sig och även om skolan hade kunnat gå bättre så var det tack vare snälla klasskamrater som vi trivdes. Jag minns att min bror var livrädd för sin fröken som var mycket sträng och jag var rädd för matteläraren som skrek på oss när vi inte kunde svara. Ibland fick man stå i "skamvrån" när man inte kunde svara - men det drabbade många i klassen och var inget konstigt. Så här i efterhand kan man tycka att det var rätt opedagogisk och att vi borde ha fått mer hjälp.

Hur gick det att få jämnåriga kompisar?

Mina klasskamrater var jättesnälla. De tyckte nog vi var lite exotiska eftersom det inte fanns andra utlänningar i skolan. Jag minns att många tyckte om mitt blonda hår. Att vi fick gå i en tysk lokal skola hjälpte oss att snabbt få vänner, lära oss tyska och integrera oss i samhället.

Hur var förhållandet med lärarna? Behövde du - och i så fall fick du, mer stöd i undervisningen? Diskuterades detta med dig och/eller dina föräldrar?

Vi fick ingen extraundervisning i skolan. Mina föräldrar arrangerade på egen hand så att en gammal dam kom hem till oss och undervisade oss i tyska. Det kanske pågick under första halvåret. Jag lärde mig skriva och läsa på tyska. Vi pratade alltid svenska i hemmet, vi växte upp som tvåspråkiga. När vi syskon blev arga på varandra växlade vi språk till tyska eftersom det var lättare att hitta "hemska" ord på tyska än svenska. Mina föräldrar höll kontakt med skolan men inte mer än andra föräldrar. Deras inställning var alltid att vi får göra så gott det går och de försökte naturligtvis hjälpa oss med läxor osv. Jag minns särskilt ett tillfälle som lite jobbigt - vi skrev diktat i tyskundervisningen - fröken läste ur en bok och vi skrev. När vi fick tillbaka de rättade proven var allt rött i mitt häfte och längst ned stod betyget "mangelhaft". Jag skämdes verkligen inför mina kamrater och var rädd för vad föräldrarna skulle säga - vilket var helt obefogat.

Sen flyttade ni tillbaka till Sverige, hur kändes det då att lämna Tyskland och att återgå till skola på svenska, hur fungerade svenskan efter så många år av skolgång i tyska?

Efter sex år utomlands fick min pappa ett nytt jobb i Sverige. Jag har förstått i efterhand att det var inte ett lätt beslut att flytta hem igen. Min mamma, syster och jag ville absolut stanna kvar medan min bror och pappa ville hem. Min syster skulle börja gymnasiet i Sverige och mina föräldrar kände nog lite "nu eller aldrig". Det är en stor skillnad att bo utomlands några år mot att emigrera för gott. Idag är jag tacksam för detta beslut, jag har fått uppleva mycket men ändå fått chansen att växa upp i Sverige också. Det var svårt att lämna Tyskland och tillvaron där. Jag saknade länge mina vänner. Jag började sjuan i Västerås och kände mig annorlunda. Min bror däremot stormtrivdes från första dagen, min syster saknade sin tyska pojkvän och mamma längtade också tillbaka. Jag fick stödundervisning i svenska, vilket var välbehövligt. Även om jag pratade felfritt så kunde jag inte stava ordentligt. Jag lärde mig snabbt och snart klarade jag mig utan extraundervisningen.

Hur blev det i Sverige? Kände du dig annorlunda mot de svenska ungdomarna?

Det var svårare att anpassa sig i Sverige. Det kan ju också bero på åldern, jag var 13 när vi kom tillbaka och det kan ju vara en känslig ålder. Jag fick snabbt vänner men det tog ett bra tag innan jag kände mig riktigt hemma. Skolan var mycket annorlunda. Jag kom från en skola med rätt hård disciplin och där eleverna hade stor respekt för lärarna. Jag var chockad i början när eleverna i Sverige sa emot lärarna, svor i klassrummen och inte ville ta av sig jackor och mössor. En del rökte och snusade - det var totalt främmande för mig.

Sen flyttade du utomlands själv - vad var det som gjorde att du tog det beslutet?

När jag var 23 år kände jag att jag måste ut i världen igen! Uppleva något annat än lilla Västerås. Min syster hade genast efter gymnasiet flyttat till Luxemburg och min bror studerade i Tyskland. Det var nog en bidragande orsak. Sedan har mina föräldrar alltid uppmuntrat mig att prova på olika saker och de var själva mycket positiva till att bo utomlands. Jag tog ett au-pair jobb i Luxemburg, fick sedan jobb på UBS (Union Banque Suisse, schweizisk bank) där jag arbetade i ca sex år och efter en avstickare till London på tre år återkom jag till Luxemburg år 2000 och började jobba på SEB.

Hur kändes det att få användning av tyskan igen?

Det var inga problem att använda tyskan igen. Jag hade haft kontakt med mina tyska vänner, skrivit brev och hälsat på. Tyskan satt i bakhuvudet och det var kul att ha användning av den. Den känns fortfarande som mitt andra modersmål.

Du födde två barn i Luxemburg. Hur var det att vara gravid, att föda och att vara mammaledig där?

Som gravid i Luxemburg fungerar allt jättebra. Man träffar läkaren en gång i månaden och går på många ultraljud och kontroller. Jag kände mig alltid lugn och väl omhändertagen. Läkaren som jag gått hos under hela graviditeten var även med på förlossningen, vilket kändes bra. Sköterskorna pratade både franska, tyska och engelska så det gick alltid att göra sig förstådd. Mammledigheten fungerar också väldigt bra. Man måste sluta jobba två månader innan födseln och denna tid har man fullt betalt av arbetsgivaren, likaså de kommande tre månaderna efter födseln. Sedan kan man välja att vara föräldraledig i sex månader och får då ett bidrag av staten. Både mamman och pappan har denna rättighet, vilket är ganska nytt. När min syster födde barn i Luxemburg för ca 10 år sedan fanns inte denna möjlighet. Så allt som allt kan man vara hemma i ca 10 månader, jämfört med Sverige är det kanske inte så bra men jämfört med andra länder på kontinenten så är det väldigt bra. Det som inte fungerar bra i Luxemburg är när båda föräldrar jobbar. Man har enbart två dagar per år/barn som man kan vara hemma med sjukt barn. Det blir mycket semester som går åt när barnen är sjuka, eller så sjukskriver sig föräldarna.

Barnen gick på luxemburgiskt dagis, hur var det?

Båda barnen gick på dagis. det var aldrig några problem, de skolades in när de var 10 månader. Dagiset var bra men det kändes ibland mer som en slags förvaring, inga utvecklingssamtal eller närmare kontakt med fröknarna. Oftast hade man ingen aning om vad barnet gjort under dagen, hur de sovit och ätit osv. eller om något särskilt hänt. Vi visste inte vilka sånger de sjöng, vilka leker de lekte eller om de hittat på något annat kul. Barnen trivdes hur som helst och det var ju det viktigaste.

Reflektioner över tiden som mamma i Luxemburg?

Det var tufft när vi båda jobbade. Min man reser mycket och det var nästan jämt lite kaotiskt. Vi hade ingen som helst back-up, vilket man kanske borde ha skaffat sig i form av au-pair. Men eftersom vi visste att vi ville hem till Sverige så småningom blev det aldrig aktuellt.

Hur kom det sig att ni tog beslutet att flytta till Sverige och hur har det gått att acklimatisera er?

Det var min man som från början ville hem. Vi pratade om det under flera år och beslutet växte fram så småningom. Det kändes tufft när båda jobbade och det luxemburgiska systemet gjorde det inte lätt för två heltidsarbetande. Det var svårt för min del att få en deltidstjänst trots att jag jobbade för en svensk bank. Det kändes tryggt att barnen skulle få växa upp i Sverige, bli "svenskar" och få en närmare kontakt med mor- och farföräldrar och kusiner. Det finns både för- och nackdelar med Sverige, men just nu är jag glad att vi tagit detta steg. Det har gått över förväntan. Jag var helt inställd på att det skulle bli tufft men det har det inte varit. Visst saknar jag vänner, vårt hus i Luxemburg som vi renoverat de senaste åren och det internationella livet men i det stora hela har allt gått mycket bra. Mycket tack vare att barnen trivs så bra på dagis, vilket har allt det som vi tidigare saknat - engagerade fröknar, utvecklingssamtal, föräldramöten osv. Dessutom har vi båda hittat jobb som är ett steg framåt i utvecklingen. Vi lär oss mycket nytt och träffar nya människor, vilket är stimulerande.

Vilka är fördelarna respektive nackdelarna med att vara familj med två småbarn i Luxemburg och i Sverige?

I Sverige är det mycket enklare att vara förälder och jobba. Det är accepterat att vara hemma när barnen är sjuka, att jobba deltid och man ser föräldralediga pappor överallt. Det känns mycket mer jämlikt i Sverige, lättare att få vardagen att gå ihop.

Vad är det för skillnad, tror du, att växa upp som svensk utomlands idag mot att göra det på 70-talet?

På 70-talet var det inte lika vanligt. Det var jobbigare och dyrare att resa mellan olika länder. Idag kan man ta sig runt billigare och lättare, vilket gör det hela mycket enklare.

Kommer ni att uppmuntra era barn att åka utomlands för att studera eller jobba någon gång i framtiden?

Säkerligen kommer vi att göra det!

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Agneta Boman

Månadens intervju februari

Ett mångkulturellt liv i Sydafrika

Marie med sin familj

Marie Book Smedbäck bor i Hermanus, en av de sydligare delarna av Sydafrika, tillsammans med sin svenske man och två döttrar, Felicia, 7år, och Thilde, 3år. Här berättar hon om livet i det afrikanska landet.

Hur länge har ni bott i Sydafrika och varför flyttade ni dit?

Vi flyttade hit i juni 2006. Min man är utsänd på kontrakt från sitt svenska företag. Från början var det tänkt att vi skulle stanna t.o.m. november 2007 men kontraktet är nu förlängt t.o.m. februari 2009.

Hur trivs ni? Är det som ni förväntat er?

Vi trivs väldigt bra! Säkerhetsinformationen i Sverige var lite skrämmande och brottsstatistiken likaså så det kändes lite osäkert i början. Men vi befinner oss i södra delarna, ca 1.5h från Kapstaden och 1.5h från sydspetsen (som inte är Godahoppsudden) i en lite mindre ort. Givetvis finns kriminalitet här också men inte alls som i andra delar. Här känner vi oss förhållandevis trygga.

Människor är vänliga och trevliga och betydligt mer öppna mot främlingar som oss än vad jag hade förväntat mig. Något annat som vi reagerade på när vi kom hit men som vi numera tar lite för givet är att det är rent och prydligt nästan överallt. Vi var i Sverige i juli och tyckte faktiskt att det såg lite ovårdat ut där.

Det är lätt att bli bortskämd här. Jag har en hemhjälp som kommer hit 2ggr/vecka och städar, stryker osv. Jag har trädgårdsmästare som klipper gräset, sopar i trädgården och klipper buskarna och jag har en poolskötare som tar hand om allt till poolen. Det tog ett tag att vänja sig vid att någon annan skulle göra allt det där som jag i Sverige gör själv men numera känns det väldigt skönt och gör att vi faktiskt är lediga tillsammans när min man kommer hem från jobbet.

Att jag dessutom kan bidra till att ge en inkomst till de människor som arbetar för mig känns bra och jag har ganska bra kontakt med framförallt min hemhjälp. Det gör också att jag har en möjlighet att se en helt annan del av detta land som jag inte skulle ha en möjlighet till annars. Jag brukar skjutsa hem henne och hon bor i kåkstaden här i staden. Jag har även fått möjlighet att vara inne i hennes hem och själv fått se hur hon och många andra har det. Nyttig erfarenhet både för mig och för mina barn.

Vad för skola går barnen i?

Båda mina tjejer går numera i en privat Montessoriskola och de trivs väldigt bra. Första halvåret som vi var här

Thilde & Felicia

hade de dock inte möjlighet att ta emot oss så mina tjejer gick i den kommunala skolan. För den minsta tjejen var det inga problem, hon fick kompisar trots att hon inte kunde språket och hon hade en jättebra lärare.

För den stora tjejen var det dock jobbigt. Hon hade fått intensivundervisning i engelska redan i Sverige men hon behärskade inte språket fullt ut. Trots att hon gick i en engelskspråkig klass pratades det också en hel del afrikaans, framförallt barnen emellan. I Sverige brukar vi prata om vår personliga sfär och det pratar man inte om här. Barnen i skolan var snälla men kom ofta mycket närmre än vad mina barn var vana vid och framförallt min stora tjej tyckte det var obehagligt och vantrivdes. Hon lärde sig dock en hel del och klarade intagningstestet till Montessoriskolan. Här har hon snart gått ut första klass (skolåret börjar efter nyår) och numera klarar hon rättstavning och läsning lika bra som sina klasskamrater. Här hemma försöker vi hinna med lite Astrid Lindgren på svenska mellan de engelska böckerna som hon måste lästa till skolan.

Har det varit svårt att integreras i den sydafrikanska kulturen?

Den sydafrikanska kulturen är egentligen många kulturer. Jag tyckte det var hemskt när jag kom hit och såg människor som handgrävde diken men har fått lära mig att det inte är för att utnyttja människor utan för att skapa ett arbetstillfälle och en möjlighet till en liten inkomst. I Sverige lär vi oss att rationalisera, här lär man sig att använda sig av arbetskraft. Allt för att försöka att skapa arbetstillfällen, arbetslösheten är enorm och det finns många fattiga människor.

Mina barn har fortfarande svårt att se att andra människor har det fattigt och lägger sina pengar i diverse insamlingsbössor. Tyvärr kan man inte hjälpa alla utan vi försöker att hjälpa dem som vi har anställda. Men även om man som min hemhjälp är fattig så är hon stolt. Hon blev jätteglad när jag ville komma in i hennes hus så hon fick visa det och hon delar gärna med sig och berättar om hennes kultur, Xhosa. Men den kulturen känner vi till en del om vid det här laget men är inte en del av den.

I och med att jag har två barn har jag haft väldigt lätt att lära känna människor i min omgivning: lärare, föräldrar på skolan, föräldrar som har sina barn i samma balett eller simning. Mina barn är väldigt blonda och blåögda, nästan så de utmärker sig i Sverige, det gör att de väcker lite extra uppmärksamhet här men har också gjort att många börjat prata med mig på stan och i affärer. Man är nyfiken på oss och man frågar. Inte otrevligt, utan uppriktigt och ärligt. Det gör även att jag känner att jag kan fråga och har därmed alltid fått svar på mina funderingar. Att ha barn förenklar verkligen när det gäller att komma in i gemenskapen här och jag måste säga att människor är trevliga och vänliga.

Kommer ni att återvända till Sverige? Hur ställer sig i så fall barnen till det?

Vi kommer att återvända till Sverige när min mans kontrakt går ut. Mina barn har hela tiden varit medvetna om detta och vi försöker att se till att de behåller lite kontakt med Sverige. Vi har haft besök av vänner med barn, de skriver och skickar teckningar osv. Vi har kvar vårt hus i Sverige så barnen vet vart de kommer att bo när vi återvänder. Vi har varit noga med att påpeka att detta är vårt hem nu, och hela familjen känner verkligen att detta är vårt hem, men vi vet alla att vi ska åka tillbaka så småningom.

Barnen saknar kompisar i Sverige nu men jag vet att saknaden efter de bästisar de numera har här kommer att bli enorm. Tjejerna saknar släktingar och kompisar i Sverige men detta är hemma. De säger ibland "när vi flyttar tillbaka till Sverige" så det finns i deras medvetande, även om jag tror att det numera är lite främmande för dem, framförallt för min lilla tjej.

Hur fungerar det med språket? Sydafrika har ju många olika språk.

Mina barn går på en engelskspråkig skola men de har lektioner i afrikaans och xhosa också. Själv gick jag en intensivkurs i afrikaans innan vi flyttade hit. Måste dock säga att jag pratade bättre afrikaans i Sverige än vad jag gör i dag, men jag förstår betydligt bättre numera. Vi har rest en hel den över hela landet och jag skulle nog vilja säga att man klarar sig väldigt bra med engelska.

Ute på landsbygden behöver jag lite mer afrikaans. Själv kan jag känna att jag, om inte annat, bör försöka för att visa respekt. Xhosa är dock svårt, det innehåller klickljud och något smackande ljud som min stackars hemhjälp skrattar hejdlöst åt när jag försöker mig på men det märks att hon uppskattar att jag försöker. Har kommit i lite kontakt med zulu också men det är inte så vanligt i dessa delar av landet. Men som sagt jag har egentligen inga språkproblem och båda mina barn pratar i dag både flytande svenska och engelska.

Kriminaliteten i Sydafrika är känd för att vara hög. Hur uppfattar ni det?

Kriminaliteten varierar i olika delar av landet. Själv bor jag i ett stort hus som förvisso har larm men inget staket eller mur runt det och det är inte inne på något säkerhetsområde. Har pratat med en dam som bor i Pretoria och i hennes område ser det helt annorlunda ut. Hon har galler och låsta grindar mellan varje rum inne i huset och för alla fönster. Många säger att vi bor i en lite skyddad del av landet här nere men givetvis finns det kriminalitet här också.

Vi har själva fått bilrutorna inslagna för att vi lämnade bilen utan synhåll i några minuter för att visa gäster utsikten och glömde säga till gästerna att inte lämna väskan i bilen. Så även om vi inte på något sätt känner oss otrygga här så lever vi inte riktigt som i Sverige. Man lämnar aldrig något synligt i bilen och jag skulle aldrig åka ut till kåkstaden när det är mörkt osv. Man märker väldigt väl på de människor som kommer från t.ex. Johannesburg/Pretoria området att de har ett annat sätt att tänka säkerhet än de som är födda och uppvuxna här nere. Men även de som kommer härifrån har en annan säkerhetsmedvetenhet än vad vi är vana vid från Sverige.

Här nere ska man inte vara alltför godtrogen (men det gäller väl egentligen överallt) men man behöver inte fängsla in sig själv för att känna sig trygg. Just nu pågår ett "taxikrig" mellan två rivaliserande taxibolag här och flera har blivit mördade i detta ute i kåkstaden. Ibland när man läser tidningen och ser en del av den kriminalitet som finns slås man av känslan att ett liv har ett annat värde. Att skjuta ihjäl någon för en mobiltelefon eller en bil är utanför min fattningsförmåga och mina ägodelar kan aldrig vara värda mitt liv. Jag hoppas och tror dock att jag inte ska behöva uppleva det valet men numera finns det i mitt medvetande vilket det inte gjorde innan jag flyttade hit.

Skulle ni rekommendera Sydafrika som ett land att bosätta sig i?

Landet är väldigt vackert, människor är öppna och trevliga, klimatet är behagligt, för svenskar är det relativt

Härligt!!

billigt här så det är klart att jag måste rekommendera Sydafrika! Om du funderar på att flytta hit skulle jag dock säga att innan du tar det slutliga steget se till att åka till den del av landet dit du ska flytta och se hur det ser ut. Prata med människor i affärer, banken, bostadsområdet osv. och bilda dig en uppfattning om detta känns bra för dig.

Vissa områden har som sagt högre kriminalitet än andra och det är därför jättesvårt för mig att egentligen ha en uppfattning om hur det känns att leva där. Ska du bosätta dig permanent med barn skulle jag också rekommendera att undersöka möjligheter till skolgång i det område du funderar på, trots att det är skolplikt är det inte helt säkert att du kan få en plats i skolan och privatskolor kan vara väldigt dyra.

Detta är ett land som har kommit långt sedan apartheid upphörde för 13 år sedan men det finns en del kvar. Man brukar säga att 5% av detta lands befolkning är höginkomsttagare, de tjänar mer än R5000 (ungefär det samma i SEK) per månad. När man sedan ser en massa hus och lägenheter som säljs för R20miljoner kan man förstå att det finns ekonomiska olikheter som är långt från de svenska. Här finns väldigt rika och många som inte kan äta sig mätta. Men detta är också ett land med många möjligheter och många människor med företagsamhet och framtidstro. Helt klart ett spännande och intressant land.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica de Beer.

Månadens intervju december 2007

Nu är det jul igen Nu är det jul igen och efter julen kommer påska, men det var inte sant för det var inte sant för däremellan kommer... störttröttheten, tom plånbok, längtan efter sommarvindar... = fasta!

Det är redan december! Jag som precis har vant mig vid att underteckna med 2007. Jag är en av dem som alltid skriver fel år de första sex månaderna av året och sen när jag väl vant mig vid det nuvarande året så är det snart dags att byta igen.

Men december är en härlig tid, mörkt och mysigt och levande ljus varje kväll (vilka barnen slåss om vem som ska blåsa ut och kivas om att du blåste ut fem ljus och jag bara tre...).

6 december är en stor dag för barnen här i Belgien, då kommer en farbror som heter Sinterklaas (St Nicholas), han är skrämmande lik tomten, med presenter och godis till barnen. Han och hans följeslagare Zwarte Piet och deras vita häst kommer till skolan. Fast först kommer de allihop hem till barnen på natten, barnen lägger klementiner, morötter och kakor i sina stövlar som de ställer vid öppna spisen innan de går till sängs kvällen innan (förhoppningsvis så har man en öppen spis) och vips morgonen därpå har Sinterklaas med medfölje varit där, Sinterklaas själv har tagit klementinerna, hästen har ätit alla morötterna och Zwarte Piet har ätit alla kakorna och kvar har de lämnat klementinskal och presenter till barnen! Sinterklaas är en lika upptagen man som jultomten, med den skillnaden att han sen har klementiner så att han klarar sig ett år.

Lucia har belgarna missat, precis som väl de flesta andra utanför Sveriges rike, men med hjälp av batteridrivna luciakronor, som jag lyckats införskaffa med hjälp av mormor och morfar, ska mina tjejer få uppleva denna tradition, privat här hemma, med Luciamamma till hjälp. Luciamamman får inte på sig den batteridrivna luciakronan, den är för liten. Men hon kan vara tärna och sjunga sin egen hemmafabrikerade version av Natten går tunga fjät. Med levande ljus i ena handen och vällingflaska i den andra och antagligen iförd sin gamla rödrutiga pyjamas. Det blir bra.

Julafton är arbetardag i detta land. Familjerna träffas efter jobbet och äter julmiddag och vid midnatt delar man ut julklappar till varandra. Som tur är slipper vi detta fasansfullt tråkiga i år (har man så små barn som vi har så hinner de somna och/eller få typ tio vansinnesutbrott innan det är dags för julklapparna), jag och flickorna kommer att vara väl installerade i vårt privata rum hos mina föräldrar då, och fira jul ”som vanligt” med julgröt till lunch, Kalle Anka klockan tre, julklappsutdelande mellan fyra och åtta och efter det den efterlängtade skinkan och sillen – mormors julbord!!!

Pappa måste tyvärr jobba hela julveckan, vilket han gör vartannat år, han arbetar inom polisen och kan därför inte kräva ledigt varje jul. Men jag tror att han är lika glad för det – fast i smyg... Julgröten förmår han knappt skeda i sig. Kalle Anka betyder ”siesta” för honom, snark. Julklapparna som kommer med morfar-som-är-ute-och-köper-tidningen-fast-den-historien-köper-inte-barnen-som-säger-hej-morfar-när-han-kommer-in-från-kylan-iförd-tomtemundering, betyder att han, eftersom han aldrig tog någon examen i teknisk fysik, måste lista ut hur i helvete man får ur leksakerna ur förpackningarna och sen sätta ihop dem så att de ser ut som på förpackningarna medan barnen står och hetsar bredvid, otåliga över att inte få kunna leka med grejerna GENAST. Men efter dessa år har sydländska pappan i alla fall vant sig vid julbordet... De första jularna undrade han var huvudrätten hade tagit vägen...

Hur som helst, december, jag ser fram emot lite välbehövd ledighet med barnen. Men först måste vi gå på jobbets julluncher, kollegernas glöggkvällar, vännernas julmys, hemmamammornas julpysselhelger. En stressig månad men man har ju verkligen kommit i julstämning lagom till julen. Jag håller stenhårt på att julpynta, i alla fall lite, här hemma innan det är dags att åka till Sverige för att fira jul!!! Vi har införskaffat, hu och ve men det var ett måste, en oäkta julgran här hemma hos oss. På så vis slipper vi alla torra bruna julgransbarr i fötterna, och i bilen, när vi kommer tillbaka i början av januari.

GOD JUL FRÅN TROLLFAMILJEN I BELGIEN!!

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Agneta Boman.

Månadens intervju november 2007

Att uppfostra sina barn utomlands

30 utlandssvenska mammor kontaktades, två svarade. Så gick det till när jag frågade mammor ute i världen om hur de uppfostrar sina barn. Jämförelsevis svarade 90% av tillfrågade när jag undrade hur man väljer namn till sina barn. Barnuppfostran är helt klart ett känsligt ämne och inte blir det bättre av alla råd man får kors och tvärs, från TV, böcker och ens omgivning. Lägg då till att man uppfostrar sina barn i en miljö man inte själv växt upp i.

I Sverige har begreppet ”curlingföräldrar”, myntat av danske barnpsykologen Bent Hougaard, debatterats i oändlighet. TV och tidningar har diskuterat om föräldrar idag är för överbeskyddande, om de sopar isen framför sina barn och låter dem bestämma allt själva.

I en intervju med Helsingborgs Dagblad, sa Hougaard frimodigt: “För att ett barn ska fungera i samvaron med andra människor måste det lära känna de socialt accepterade spelreglerna. Det måste lära sig att skilja mellan rätt och fel, mellan ädelt och fegt, mellan sant och falskt. Om barnen inte lär sig skämmas får vi skamlösa människor. Människor som alltid gör vad de har lust till. De blir hänsynslösa, rena psykopaterna. Psykopater saknar skamkänsla.”

Författaren Anna Wahlgren, som skrivit böcker om barnuppfostran och sovmetoder, var en av dem som kritiserade Hougaards åsikter, framförallt då han ställer sig positiv till straff. Wahlgren själv är framförallt känd för sin sovteknik ”sova hela natten” vilken hon förespråkat i över 30 år. I boken med samma namn berättar hon att även barn med oerhört svåra sömnproblem kan ändra sina sömnvanor hos en främmande människa, i en främmande miljö, utan föräldrarna.

”Det visar, menar jag, att trygghet om natten, trygghet i sig själv att våga somna, kunna sova, somna om och fortsätta sova lugnt – har väldigt lite eller ingenting alls med känslor, kärlek och relationer att göra. Därför ska man som förälder akta sig mycket noga för att överskatta sin personliga betydelse i sammanganget. Man måste inse att ens känslomässiga närvaro kan bli direkt störande här.”

Dessa åsikter visar att det finns många olika metoder men också många olika problem som det finns åsikter om. Disciplin, sömn, regler, matvanor, respekt, social kompetens, för att nämna några få debatteras och alla olika metoder ifrågasätts konstant.

Man måste helt enkelt hitta en uppfostringsteknik som passar alla: en själv, barnens pappa och barnen själva. För utlandsboende måste detta samtidigt passa ihop med den lokala kulturen som barnen växer upp i.

Två utlandssvenska mammor delar härmed med sig av sina erfarenheter:

Sofia Wroblewski, mamma till Alice, 4 ½ år, och Iris, snart 3 år, bor i Chicago i USA tillsammans med sin amerikanske make. Camilla Tekin, mamma till sönerna Markus Berzan, 5 ½ år och Oliver Diyar, 3 år, bor i västra Turkiet med min turkiske man.

Som utlandssvensk mamma, känner du att ditt sätt att uppfostra dina barn har ändrats sedan du flyttade utomlands? Och i så fall på vad sätt?

Sofia med sin familj

Sofia: Jag tror att jag ser mig omkring för att ta till mig de bitar av det amerikanska sättet att uppfostra som jag uppskattar och tycker är bra. Den öppna amerikanska kommunikationen med andra människor har definitivt präglat min dotter, som pratar hej vilt med alla grannar, hundägare och andra föräldrar. Men jag vet att jag ofta förundras över det amerikanska sättet att tävla och att vara först med allt. Vi vet ju att våra flickor inte behöver kunna alla färger vid 1,5 år och läsa vid 3,5. I och med att detta är så utbrett i allt – böcker, tv och annat, så har de lärt sig alfabet, bokstäver, färger och former av bara farten.

Camilla med sin familj

Camilla: Jag känner nog att jag uppfostrar mina barn annorlunda än vad jag hade gjort om jag hade bott i Sverige. Här är det inte samma stress och press på att sätta barnen på dagis tidigt eller att aktivera dem hela tiden. Jag känner att jag har mycket mer tid med mina barn här som jag tillbringat på mitt eget sätt. Den tiden är mer kvantitativ och inte allt detta snack om kvalitétstid, mina barn finns runt mig hela tiden och får följa med på allt jag gör. Jag har absolut ingen press på att köpa en massa materiella saker till mina barn eller att hela tiden stimulera dem med aktiviteter för det gör man inte här i Turkiet, skönt! Här får barnen bara vara.

Om du fick barn utomlands, känner du att ditt sätt att uppfostra dina barn är annorlunda än dina vänner hemma? Har det med kulturella skillnader att göra?

S: Ja, det finns stora kulturella skillnader. Mitt sätt är fortfarande väldigt svenskt, nere på jorden och rättvist. Kanske är det så att vi har fler aktiviteter. Sedan Alice var två har vi lekt i lekgrupper och innan hon fyllde två gick hon på balett och gymnastik. Då tror jag faktiskt att vi väntade ovanligt länge, många i USA har ju barn på aktiviteter redan när de är några månader.

En annan sak är ju att det faktiskt inte finns någon att leka med på lekplatsen när vädret är ”dåligt”. Mina barn har regnställ och de är de enda. Vår lägenhet (mitt inne i Chicago) är utrustad inomhus med ringar, gymnastikstegar, klättervägg och liten basketbollkorg, för att inte totalt tappa kondisen när tempen understiger 15 grader Celsius.

C: Jag födde mina barn i Sverige men vi har varit mestadels i Turkiet sedan vi fick barn. Jag känner att jag uppfostrar mina barn annorlunda än i Sverige på en del sätt och jag tror att det definitivt har med kulturen att göra. Här är barnen en naturlig del av vardagen och är inte i vägen för de vuxna på samma sätt som dem ofta är i Sverige. Här är barnen mer ute och leker på gatorna själva som jag var när jag själv växte upp och det tycker jag är härligt att se. Det känns mer som om en viss mall följs i Sverige, vid en viss ålder ska alla barn på dagis för att alla andra barn går på dagis, alla ska gå på babysim för att alla andra nyblivna mammor gör det, alla barn ska ha gameboy, tv spel, egen data m.m. i en viss ålder för att alla andra har det oavsett om familjen har råd med det eller inte osv.

Har din omgivning påverkat ditt sätt att uppfostra dina barn? Påverkar den nya kulturen?

S: Min amerikanska svärmor sade till mig att jag nog skulle tänka till innan jag klär mina flickor i kjol och klänning, när jag tar dem till lekplatsen eller lämnar dem i skolan. Att se någons underbyxor här är mer känsligt än hemma i Sverige. Barn retar varandra om de ser varandras trosor. Givetvis badar barnen inte nakna. Jag fick gå och köpa några extra baddräkter förra sommaren, när jag lärde mig att man inte badar utan badkläder, inte ens om man är 1,5 år gammal. Man byter knappt om på stranden.

C: Ja, självklart så påverkar omgivningen och kulturen, speciellt när man bor där kulturen är så pass annorlunda som den är här i Turkiet kan jag tänka mig. Det svenska uppfostringssättet finns ju såklart också med i bilden, man försöker hitta de bästa uppfostringssätten i de bägge kulturerna och mixa ihop det så att det passar in i livet man lever med man och barn. Jag kan ju inte bestämma allt angående våra barns uppfostran bara för att jag är svensk, min mans turkiska sätt att uppfostra barn på är ju också en viktig del och vi måste försöka hitta en balansgång, svårt i praktiken men viktigt!

Uppstår det konflikt mellan dig och din man om ni kommer från olika länder och kulturer? På vad sätt?

S: Nej, det är faktiskt väldigt lite. Min man har arbetat som lärare i Sverige i fem år och förstår sig på hur jag och svenskarna tänker och hur Sverige fungerar. Vi hamnar ibland i försvarsposition gällande våra egna hemländer. Jag kan irritera mig på något ”amerikanskt” (som att säga ”Yeah, I will be there” och sedan inte dyka upp. För att det är bättre att låta glad och positiv än att vara tråkig och säga ”tyvärr, det går inte”). Jag råkar generalisera och säger att det inte skulle hända i Sverige och maken försvarar beteendet. Så där kan vi dividera.

C: Ja, det har det ju definitivt gjort, fast det var faktiskt mer innan vi fick barn. Nu tänker vi ju bägge på barnens bästa och försöker göra så gott vi kan för att barnen ska ha det bra i sina mixade kulturer men självklart så har vi haft en del konflikter angående barnuppfostran med mest praktiska saker om hur barnen ska växa upp med mat, sömn och rutiner och regler. Här i Turkiet är det inte så noga med rutiner och regler för barnen vilket jag tycker är viktigt så där har vi haft en del konflikter.

När du hälsar på i Sverige, märker du någon skillnad mellan dina barns uppfostran och de runt omkring? På vad sätt?

S: Alice har varit hemma med mig och sin lillasyster fram tills Pre-K (du får börja när du fyllt tre år). Jag märkte redan våren innan hon hade fyllt tre att hennes jämnåriga väninna från Sverige (på besök) hade ett större tålamod när vi/de pysslade. Vera (väninnan) gissar jag hade mer vana från dagis, som hon som alla andra svenska barn började när hon var 1,5 år gammal.

C: Ja, en del tycker jag. Svenska mammor håller ju mycket mer på rutiner och regler i deras sätt att uppfostra sina barn tycker jag och allt ska planeras in i minsta detalj med aktiviteter när barnen inte är i dagis eller skola, svårt att bara ha en spontanträff med barnen eller att impulsivt åka och hälsa på hemma hos någon, det går ju inte!

I Sverige har Curlingföräldersyndromet skapat rubriker. Känner du till detta? Är det något som är aktuellt där du är bosatt? Vad anser du om det?

S: Har hört om det, men inte fått riktigt kläm på det. Tror att det finns här, men som mycket annat är det självklart och inte ifrågasatt.

C: Jo, jag har själv läst en svensk bok angående curlingföräldrar vilket var väldigt intressant. Det begreppet existerar inte än i Turkiet, men kommer nog snart att komma här med när det moderna samhället växer fram, i och med EUs påverkan på landet. Jag tycker det är helt otroligt att föräldrar i västvärlden har låtit sina barn ta över så mycket när det gäller beslutstagning i familjer och att föräldrarna gör allt dem kan för att sopa banan åt sina barn, men som mamma kan jag ju förstås förstå att man vill bara det bästa åt sina barn och att man vill hjälpa dom fram i livet. Men till vems bästa är det egentligen?

Slutligen, uppfostrar du dina barn på ditt eget språk? Gör det någon skillnad?

S: Absolut! Ja, barnen känner sig hemma i Sverige. De kan leka med svenska barn och förstå och ha förståelse till fullo. Vi ser de filmer, läser de böcker, sjunger de sånger som hemma i Sverige är självklara – Lindgrens förstås, mumintrollen, Totte och Den Vilda Bebin m.m. Det är inte helt enkelt att hinna. Men jag är övertygad om att barnen mår bra av att känna till det deras vänner känner till. Språket är nyckeln! Att kunna ringa och prata med mormor, kusiner, vänner, mostrar och alla viktiga personer i Sverige är kanonviktigt! Plus för att kunna komma till Sverige på somrar, och eventuella jular, och kommunicera och leka på svenska.

C: Jag uppfostrar dem helt och hållet på svenska även om en del turkiska ord förstås kan slinka in ibland. Jag tycker det är skönt att ha ett eget språk att prata med barnen på i det turkiska samhället, för händer det något när man är tillsammans med turkar som jag inte gillar så kan jag lugnt och sakligt berätta för mina barn varför folk gör si och så och att vi inte gör så i vår familj. Jag tycker väl egentligen inte att språket gör skillnad i själva barnuppfostringsfrågan men för mig så är det ju helt normalt att uppfostra mina barn på mitt modersmål, skulle aldrig kunna tänka mig att uppfostra dem på ett språk som jag inte behärskar fullt ut och som inte vore mitt modersmål.

Tusen tack till Camilla och Sofia för att ni delade med er av era erfarenheter!

Av Jessica de Beer

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer.

Månadens intervju oktober 2007

Pippi på Pippi

Villa VIllerkulla i all sin prakt!

Informationssamhället. Vår generation. Även barnen överösta med information, fast lyckligtvis ännu på en annan nivå. Mina flickor är tre och fem år och började dagis när de var fem månader gamla och förskola när de fyllt två och ett halvt. Där har de lärt sig det mesta de kan, de vet hur barn kommer till och de kan skriva sina namn och sjunga sånger på flera språk. När de ska få titta på film är det inte så enkelt som det var när jag var liten – ”KOM NU DÅ – VADDÅ – BARNPROGRAM PÅ TV2...” – då rusade man liksom helt utan knat och knot och kastade sig i soffan och formbarligen sög i sig barnprogrammen som erbjöds oss informationssuktande barn. Nej nej, mina små damer diskuterar hetsigt fram och tillbaka medan de väljer bland sina två hyllrader filmer. Man har inte en chans om man råkar komma med förslag...

Det finns speciella barnprogram från min barndom som jag ändå VILL överföra till mina barn. Som jag SKA överföra till mina barn. De där som känns extra viktiga eftersom barnen är utlandssvenska. Som till exempel Astrid Lindgrens fantastiska historier, vilka ju lyfter fram den där härliga typiska svenska idyllen (som ändå kanske fanns nånstans där och då...). I barnens två hyllrader står filmer som Madicken, Emil, Pippi, Saltkråkan. Jag älskade alla dessa när jag var liten. Mina barn tycker att Saltkråkan är långtråkig och att Emils pappa läskig.. Pippi gillar de väldigt mycket. För mig var Pippi Långstrump på tv på lördagar något alldeles speciellt. Jag satt som gjuten framför tv:n. Jag älskade den där glada, starka, busiga tjejen som gjorde vad hon kände för och som fick med sig Tommy och Annika deras goda uppfostran till trots (de hade ju föräldrar som var ungefär som mina och jag antar att jag antog att jag skulle växa upp och bli som dem när jag själv blev större).

För 34 år sen gjorde min familj en resa. Jag var fyra år gammal. Vi tog båten från Nynäshamn till Gotland. Jag minns när vi gick ut på däck och vinden yrde om oss. Med på resan förutom min syster och mina föräldrar var min mormor och mammas moster. Vi hyrde två stugor på Gotlands östra sida, en till vår familj och en till mormor och hennes syster. Så liten jag var minns jag den karga naturen, den krämiga gotländska stranden, de vita gässen som gick på havet när det var storm (kanske minns jag just det eftersom jag blev biten av en ilsken svan på köpet...). Jag och min syster sprang mellan de två stugorna, blev bortskämda av mormor och mormors syster i deras stuga, fick spela Fia med knuff under tidiga morgnar. Men allra mest minns jag givetvis besöket på Villa Villekulla. När vi kom dit stod huset fritt att se från vägen, omringat av ett staket. Jag kommer ihåg att vi fick köpa sockerdricka direkt ur Pippis träd och jag minns rutschbanan som ledde rakt ner i Pippis säng och hur rädd jag var när jag skulle ta steget och kasta mig utför.

Så förra året fick jag för mig att jag ville återuppleva Gotland och Villa Villekulla

Agneta med döttrarna Alicia och Astrid.

tillsammans med mina egna barn, att de skulle få uppleva samma sak jag själv gjort som barn. Så vi bokade stugor i god tid och nu i somras i juli drog vi iväg. Den här gången tillsammans med mina föräldrar och min syster med familj. Vi tog båten från Nynäshamn till Gotland. Barnen och min man spenderade det mesta av båtresan i båtens barnbio där min femåring tittade på film och min treåring och min man sov gott. Vi hyrde tre stugor på Gotlands västra sida, en stuga till oss, en stuga till mina föräldrar och en stuga till min syster med familj och alla husdjur (två hundar och en katt). Vi njöt av det vackra landskapet, besökte södra Gotland med sin Hoburgsgubbe, besökte norra Gotland och Fårö och tog del av Ingmar Bergmans kärlek till den karga ön.

Så äntligen Villa Villekulla i Kneippbyn! Med viss besvikelse (och samtidigt kanske lättnad) insåg jag att detta är inte längre enbart Villa Villekulla. Numer är det Sommarland och Vattenland. Mitt i detta Sommarland ligger Villa Villekulla. Från utsidan kan man bara se det gröna taket så det är bara att spendera en dag i detta barnparadis om man vill besöka Villa Villekulla.

Och barnen ÄLSKADE det!!! De älskade karusellerna, bilbanorna, vattenrutschbanorna. När jag tvingade in dem i Villa Villekulla blev femåringen rädd för spökvinden och vände om. Jag lyckades i alla fall få treåringen att åka rutschbanan med mig (numer leder den ut på baksidan av huset där det står en massa folk och skrattar åt hur dumma alla vuxna ser ut när de rasar ner i full fart). Både mina barn och min systers åttaåring (och jag själv) uppskattade väldigt mycket teaterföreställningen som tog plats utanför Villa Villekulla. Min femåring opponerade sig dock mot att Pippi blivit ”gammal” och mot det faktum att Annika var blond istället för brunett. Under sångstunden lyckades mina barn få en kram av denna ”alla-blir-faktiskt-äldre” Pippi och lyckan var fullbordad för deras del. Vi återvände till detta Sommarland och Vattenland ännu en gång och såg Pippi-showen en andra gång till barnens glädje.

Så javisst, visst fick barnen uppleva Villa Villekulla och Pippi Långstrump. Men det var ju inte riktigt samma upplevelse som på ”min tid”. Jag känner en viss liten besvikelse över denna kommersialisering. Givetvis helt normalt och förståeligt i dagens läge, visst måste även Kneippbyn och Pippi följa utvecklingen (vara konkurrenskraftiga som vilken affärsverksamhet som helst) och bejaka våra barns stentuffa krav på vad som är kul.

Och barnen tyckte verkligen att det var kul. Saken är den att jag tyckte att det var kul där då, när jag var liten. På den tiden då Villa Villekulla bara var Villa Villekulla. Men jag hade ju inte så stora krav förstås, och jag hade inte blivit matad med filmer, reklam, hundratusen sagor, popmusik, filmer, information information information... ... ... det går liksom inte att mäta det barn jag var då med barnen av idag.

Och så ska det givetvis inte vara heller. Men, gladeligen kom vi tillbaka till fastlandet, jag var rätt nöjd, jag hade visat mina barn något som för mig kändes som barnkulturellt. Då kom min käre bror över med den där tecknade filmen om Pippi Långstrump som present till mina barn (där Annika för övrigt faktiskt är blond, se där!). Och jaha, när vi har filmstund hemma nu är det givetvis den tecknade pippi-versionen de vill se...

Vad ska man göra? Det är väl bara att kapitulera. Det är ju tydligt att barnen gillar dagens moderna attraktioner... Och jag får väl medge... att om jag vore fem år idag skulle jag givetvis också föredra de nöjen som finns att tillgå idag... Jag tycker nog faktiskt egentligen, innerst, väldigt djupt, inne att det är riktigt trevligt att Pippi blivit uppdaterad och hänger med i utvecklingen.

Men ändå, lite synd är det väl ändå, att inte Pippi bara kan få vara Pippi, såsom Astrid Lindgren skapade henne

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Agneta Boman.

Månadens intervju september 2007

Intervju med Svenska Mammors grundare Michelle Cadeau

Familjen Cadeau

Bosatt i New York startade Michelle Cadeau Svenska Mammor för sex år sedan, en mammagrupp som blev ett internationellt nätverk av utlandssvenska mammor. Här svarar hon på frågor om utlandsboende, flerspråkighet och Svenska Mammors härkomst.

Var i Sverige kommer du ifrån, när flyttade du till USA och varför?
Jag kommer från Skåne, är född på Österlen och har bott i Helsingborg och Malmö som vuxen. När jag flyttade till New York 1994 bodde jag i Malmö. Jag flyttade till New York för att läsa marknadsföring och reklam på Baruch College.

Vad är den största skillnaden mellan Sverige och USA tycker du?
Oj, oj oj!! Det är ju många skillnader. Det jag kände när jag först kom hit var att USAs öppenhet passade mig bättre. Jag är öppen och pratar gärna med nya människor men det gick inte direkt i Sverige. Här i NYC kan man vara den man är, man måste t.ex. inte slaviskt följa mode för att passa in.

Skulle du kunna tänka dig att bosätta dig i ett annat land? T.ex.
Sverige, eller någon annanstans i världen.
Hm... vet inte faktiskt! Min man pratar ju franska och skulle gärna spendera lite tid i Paris men flytta vet jag inte. Jag har lite drömmar om att tillbringa en längre tid på en ö i Karibien (en EU ö där man får jobba) men inte flytta direkt.

När och hur kom det sig att du startade Svenska Mammor?

I januari 2001 fick jag veta att jag skulle bli mamma och självklart blev jag jätteglad!!

Anlednigen till att Svenska Mammor startades, Justin,& hans lillebror., Elliot.

Men när jag hade lugnat ner mig och tänkt över det riktigt fick jag panik – jag kände ingen som hade barn eller väntade barn här i New York. Jag skickade ut en bulletin på en email lista för svenska tjejer i New York som hette "tjejnätverket" och fick fem svar från andra svenska tjejer som var gravida. Vi började träffas sporadiskt under våra graviditeter. Gruppen växte och till vår första träff med barnen var vi 11 mammor och 10 barn (en av oss var fortfarande gravid.) Sedan dess har vi träffats en gång i veckan.
På våren 2002 hade vi en ganska lång väntelista och för att alla skulle kunna vara med så delade jag in oss i “små grupperna.”

Jag förstod att det fanns ett behov av “en plats” där svenska mammor kunde hitta information, tips & råd. Därför skapade jag SvenskaMammor.com. och på den vägen är det.

Hur uppstod själva namnet Svenska Mammor?
Det är lite skoj för jag bollade, den då ganska oseriösa, idéen med en av mina väninnor... jag tänkte först ”Mammor nånannstans" men tänkte att det kanske skulle vara svårt att komma ihåg (var det någonannstans eller vad var det egentligen). Svenska Mammor funderade jag också på men tyckte egentligen inte om det först. Men till slut köpte jag domännamnet och då var det ju så bara. Det är ett jättebra namn tycker jag idag!!

Finns det pappor som är medlemmar?
Ja, vi har en handfull pappor. Jag vet inte vad det beror på men papporna är inte lika intresserade verkar det som. Det kanske är något som ligger djupare... äh, jag vet inte. Men jag tycker det är JÄTTESKOJ när det kommer en pappa och speciellt om han är aktiv.

Hade du visionen att det skulle bli ett så pass stort nätverk som det har blivit?
Nä aldrig! Jag startade det ju som en resurs för NY mammorna och sen bara hände allt. Det är jätteroligt för mig att se att så många andra mammor har samma behov som jag. När jag träffar mammor i olika sammanhang (konferenser, språkläger, seminarier o.s.v.) så ser jag att vi alla har samma tankar och det är helt otroligt! Men nej! jag hade ingen aning om att detta behovet var så universalt.

Vad har du för framtidsplaner för Svenska Mammor nu?
Massor! Vi har sett behovet av att fortsätta med språk o.s.v. när man flyttar hem igen. Det skall vi jobba med mer. Vi kommer också att börja hjälpa mammor som bor i Sverige med utländska män.

Dessutom kommer vi att bygga ut hemsidan så att den är lättare att navigera samt får bättre innehåll.

Vi jobbar ständigt med att starta nya Mammagrupper och på så vis hjälpa fler mammor i fler områden.

Mitt mål är att vi skall finnas överallt där det finns svenska mammor om det så är en mamma bara!

Jobbar du med Svenska Mammor på heltid?
I perioder men i genomsnitt fyra timmar per dag, sju dagar i veckan.

Saknar du Sverige och i så fall vad?
Jag saknar så klart vänner och familj. Jag har varit ute i över 13 år och saknaden blir mindre efter just saker i Sverige. Men jag säger inte nej till ugnsbakad falukorv, en svensk veckotidning (även om jag inte vet vilka hälften av alla i den är) eller svenska godiskritor!

Kontaken med Sverige hålls genom många olika evenmang i närheten. Här är Elliot och sjunger "Lilla Snigel" på svenska skolans avslutning.

Hur håller ni kontakten med familjen i Sverige och på Haiti?
Vi håller kontakten med släkt och vänner genom att åka till Sverige varje år, bjuda hit vänner, prata med Lingo som telefon (billigt!!), web kamera (gav mina vänner ochmin familj webkameror i somras) Min mans nära familj finns här. Vi har ingen kvar på Haiti förutom kusiner.

Hur hanterar ni flerspråkigheten i er familjen?
Det blir mest svenska och engelska. Jag pratar svenska med pojkarna som pratar svenska tillbaks
till mig. De pratar engelska med James och när de är hos "grama" pratas det kreyol. Flerspråkigheten i vår familj är så naturlig att vi inte tänker på hur vi "hanterar" den utan vi bara pratar på.

Om du skulle ge en familj på väg ut i världen ett råd, vad skulle det vara?
Om en familj får ett erbjudande eller vill flytta ut är mitt råd: Gör det! Det kommer att berika din familj något otroligt. Men jag vill också ge en liten varning: var bara medveten om att du och din familj aldrig kommer att bli "hel" igen.

Ni kommer aldrig att passa in 100% i Sverige igen och inte i ert nya hemland. Ni kommer alltid att sakna något! Under er tid utomlands saknar ni saker/personer/sätt i Sverige och sedan tvärtom när ni återvänder till Sverige. Men gör det! Det är värt så mycket!

er tid utomlands saknar ni saker/personer/sätt i Sverige och sedan tvärtom när ni återvänder till Sverige. Men gör det!- åk ut! Det är värt så mycket!

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - April 2007

Långsemester i Thailand

Familjen Apell

Anna Apell och hennes familj tog ledigt från den stressiga vardagen och åkte på
drömresan för att ”bara ha det gott och njuta av varandra”. Under sex hela månader bytte familjen ut vintern i Trollhättan mot sommaren i Thailand. För syskonen Emma, 6, och Frida, 3, har det blivit mycket bad och tid med sin mamma och pappa.

Vad fick er att vilja åka bort i sex månader?

Vi kände att vi som familj just nu lever i en unik tid, en tid då barnen är små, en viktig tid då vi vuxna tillsammans med barnen bygger upp en god relation. Vi ville verkligen ta vara på de två helt underbara flickor vi har och kunna ge Emma och Frida massor av tid, helt utan stress, måsten, arbete och vardagssysslor.

I Sverige känns livet mer hektiskt och vi upplevde att det nästan alltid var ont om tid… varför ska det vara så? Med detta som grund bestämde vi oss för att ”ta ledigt” från vardagen och göra en resa som vi egentligen bara hade drömt om.

Varför just Thailand?

Eftersom vi valde att åka hemifrån från november till maj blev det Thailand, som har ett mycket bra klimat då. Det är ett land som erbjuder sol och bad, samt en härlig natur och vänliga människor. Det är också billigt att leva i Thailand vilket passar utmärkt då man ta ”lååååångledigt”. Vi hade aldrig varit här tidigare men åkte hit på goda referenser från tidskrifter, samt från släkt och vänner.

Vad var barnens reaktion när de fick höra om den långa semestern?

Verkligen positiv. Att få bada varje dag, slippa krångla på sig overallen och få springa runt i sommarkläder tyckte de skulle bli toppen. Däremot kändes det lite konstigt för dem att de inte skulle få träffa kompisar och släktingar på ett tag.

Hur fungerar det med skolan?

Emma går på en friskola hemma i Sverige och lärarna har hela tiden varit positiva till vår resa. Klassen har skaffat ett msn-konto så Emma har träffat sina vänner via videosamtal och e-post. Frida går på dagis och hennes plats var vi däremot tvungna att säga upp då vi skulle vara borta i sex månader.

Rent utvecklingsmässigt skriver vi tillsammans med barnen och ritar, räknar, pratar lite thai och engelska. Det är underbart roligt att kunna ge dem så mycket tid och att kunna följa med dem i utvecklingen.

Har ni haft någon hemlängtan?

Vi har inte längtat hem till Sverige och vardagen men givetvis saknar vi släkt och vänner. Min mamma och pappa samt goda vänner har dock besökt oss. Min lillebror kommer också hit och bor hos oss nu inom kort. Dessutom har vi en dagbok på nätet (www.resedagboken.se) där de där hemma kan följa vår resa, se bilder samt skriva inlägg.

Planerar ni fortfarande att återvända i maj?

Ja, vi åker tillbaka till Sverige den 14 maj för att möta våren och sedan sommaren.

Anna med barnen Emma & Frida

Har ni kontakt med andra svenskar i Thailand?

Vi bor på ön Koh Lanta i ett resort med nästan bara svenska familjer. Det finns två svenska skolor här som gör det lätt för svenska familjer att resa hit och stanna en längre tid. Det känns tryggt att ha lärt känna de som bor omkring oss när vi stannar så länge, och barnen har kompisar i samma åldrar här. Vi åker på utflykter tillsammans och det är kul att lära känna så många trevliga människor som gör samma resa som vi.

Har allting gått som ni tänkt er? Några oförutsedda hinder eller glada överraskningar på vägen?

Vi hade bokat boende via en svensk förmedling här på ön. Hemifrån bokade vi

en nybyggd villa med tre rum och kök, men väl framme blev vi avsläppta vid en ”hydda” som inte alls var detsamma som vi bokat hemifrån. Golvet i vardagsrummet och köket bestod av träplank med glipor på ca 1-2 cm. Takanslutningen bestod av häftad plast och även här stora glipor. En granne kom och informerade oss om boendet, de hade haft råttor, ormar och andra otrevliga smådjur inomhus. Det är flera svenskar här som också blivit lurade av förmedlingen…

Vi åkte genast vidare och letade nytt boende och fann då detta fina resort, som vi bor i nu, och till ett mycket bättre pris! Dessutom finns här två pooler och en restaurang. Husen ligger på en kulle och personalen kör gästerna i ”golfbilar” till deras hus om man inte känner för att gå. Vi är mycket nöjda med det nuvarande boendet men samtidigt är vi riktigt besvikna på den förmedling som vi bokade det första boendet via.

Hur trivs barnen?

Emma och Frida trivs jättebra här på Koh Lanta. De badar hela dagarna och tillsammans upptäcker vi nya vackra platser och åker på olika ö-turer. Enda gången då Emma och Frida verkligen längtat hem var när de sa hej då till mormor och morfar efter att vi hade träffat dem i Phuket.

Barnen träffar nya vänner här i Thailand, de har blivit duktiga på engelska och kan även en del fraser på Thai. Thailändarna skiner verkligen upp när barnen säger hej eller ber om notan på thailändska. Eftersom att vi stannar här så pass länge hinner vi träffa ganska många andra svenska familjer med barn, och det är lite svårt för Emma och Frida att ta avsked när de andra åker hem och vi stannar kvar.

Hur tror ni det kommer att bli när ni ska acklimatisera er till Sverige igen?

Här på Koh Lanta får vi städat en gång i veckan; det kostar 8 kr/kg att få kläderna tvättade, strukna och levererade till dörren; vi äter både lunch och middag på restaurang varje dag (ibland blir det ”take away” och en film i huset); för 40 kr/tim får man massage… vi tycker själva att vi lever ett helt underbart liv här så självklart blir det omställningar att komma hem till vardagen igen.

Samtidigt har vi nu tid till att tänka igenom hur vi vill/ska leva när vi kommer tillbaka till Sverige. Vi kommer att ta det lugnare och ha vardagen mer planerad. Vi vill se det som är viktigt för oss, ta hand familjen och njuta mer av livet, inte alltid längta till helgen för det finns ju faktiskt flera dagar i veckan då man också kan göra roliga saker tillsammans.

Flickorna Apell på en strand i Thailand...

Vi är stolta över att vi vågade ta steget och göra denna resa. Det känns faktiskt som att vi har ”köpt” extra tid; tid som vi får vara tillsammans.

Och slutligen, hur packar man när man ska på semester med barn i sex månader?!

Vi hade en hel del packning med oss, totalt 90 kg plus handbagage. Men nu så känner jag att vi kunde ha rest med halva packningen. Kläder är mycket billigt här och vi använder oftast bara thaikläderna. Här finns det mesta att köpa och barnen leker inte mycket med de leksaker vi tog med. Barnen samlar snäckor och koraller som sedan blir till halsband. Vanliga stenar kan helt plötsligt förvandlas till katter och hundar när de använder fantasin.

Givetvis blir det ett och annat sandslott också.

Vi tog med oss en del mediciner ifrån Sverige som vi kände till, men det finns även läkare och bra apotek här på ön.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - Mars 2007

Emelie med Carl & Kristoffer

En riktigt internationell familj

Emelie, 31, bor i Vietnam sedan tre år, tillsammans med sin man Johan och deras två söner Carl (född 2004) och Kristoffer (född 2005). Detta var inte första utlandsflytten för någon av dem. Som flicka bodde Emelie i Belgien, Kina och Schweiz med sina föräldrar, och tillsammans med Johan har hon bott i Singapore, Japan, Nya Zeeland, Tyskland och Schweiz.

Numera huserar familjen i Saigon tack vare Johans jobb, en ”unik stad med mycket charm”, som familjen trivs utmärkt i. Dessvärre börjar kontraktet lida mot sitt slut och eventuellt bär nästa flytt av till Tyskland. Emelie blickar tillbaka på tiden i den vietnamesiska staden i söder, och delar med sig av sina erfarenheter ute i världen. Hon berättar om hur det är för henne att flytta till ett nytt land som förälder, men också hur det var som barn.

Tankar om Vietnam?

Vietnam är ett mycket speciellt land men av någon anledning kommer man förr eller senare att älska det. Folket är underbart och även kulturen och maten. Att vara en så kallad expat-familj med barn är jättelätt här, med tanke på all hjälp man kan få.

Vietnam är ett land som håller att på att explodera; det växer och växer. Bara på de tre åren som vi har bott här har det hänt en hel del. Affärer, företag och restauranger sticker upp som svampar i Saigon. Dock är det fortfarande ett utvecklingsland så saker som man tar för givet ska finnas i andra länder, finns inte alltid här.

Om man jämför Saigon med Singapore är skillnaderna mycket stora. Men Saigon är unikt, det har en speciell charm. Däremot är en stad som Singapore inte lika unik. Sådana städer kan man hitta på andra ställen i världen.

Hur är ”expat”-livsstilen?

Den är avslappnad och lätt! Man håller nog ihop mer här än vad man gör i andra stora städer, där man kanske känner sig mer anonym. Om man får reda på något nytt här så delar man alltid med sig.

Hur ser framtiden ut?

Vi har varit här i tre år nu och det börjar tyvärr närma sig slutet. Det är ganska normalt att posteringarna är mellan tre och fyra år.

Känner ni ett behov av att rota er någonstans eller vill ni fortsätta att upptäcka nya länder?

Ibland känner man naturligtvis att man behöver rota sig, men vi ser det fortfarande som en utmaning att resa runt i olika länder och upptäcka nya kulturer. Hemma är där ens familj är. Som barn var ”hemma” hos mina föräldrar, oavsett var det var. Men nu är det självklart där min egen familj är.

Saknar ni Sverige? Kan ni tänka er att flytta tillbaka en dag?

Ibland känner både min man och jag hemlängtan men det är nog naturligt tror jag. Att åka till Sverige på somrarna när allt är vackert och alla är glada är naturligtvis ett måste, men för mig personligen känns det skönt när sommaren närmar sig sitt slut och man får ta sig hem till sitt eget liv. Någon dag kommer vi emellertid säkert att flytta tillbaka till Sverige.

Hur ofta besöker ni Sverige?

Vi brukar åka hem en gång om året men försöker komma hem till jul också så ofta som möjligt.

Hur håller ni kontakt med barnens mor- och farföräldrar?

Förutom att vi ses när vi kommer hem och att de kommer och hälsar på så försöker vi ”skypa” med video så ofta vi kan.

Vad är de märkbara skillnaderna mellan att flytta till ett europeiskt och ett asiatiskt land?

För mig som har bott i båda Asien och Europa tycker jag det är lättast att flytta inom Asien. Men jag kan tänka mig att chocken eller omställningen för en förstagångs-”expat” i Asien är lite omtumlande.

När du växte upp och flyttade med dina föräldrar, hur kände du inför en flytt?

Ju äldre jag blev desto svårare blev det.

Var det jobbigt eller mest spännande?

For mig tror jag att det kändes mest spännande. Det är nog därför som jag har fortsatt i mina föräldrars fotspår.

Höll du kontakt med vänner och skola i Sverige under era utlandsvistelser?

Ett fåtal bra och riktigt gamla vänner försöker man ju naturligtvis hålla kontakten med. Från skoltiden i Sverige har jag två flickkompisar som jag fortfarande håller kontakten med. Jag försöker även hålla kontakten med alla andra bra vänner som jag har träffat under livets gång. Men ibland kan man inte alltid det…

Vilken ålder tycker du det är lättast att flytta på barn?

Ju yngre desto lättare. Av egen erfarenhet men också med tanke på mina egna barn är det lättare att slita sig från sina vänner ju yngre man är. Än så länge har jag bara flyttat en gång med min äldste son. Carl var bara fyra månader när vi flyttade från Singapore till Saigon. Som förstagångsmamma kändes det naturligtvis mycket pirrigt.

Dessutom var Vietnam det land som jag var mest negativ till att flytta till. Men nu har det blivit det land jag har kommit att tycka mest om bland alla länder jag bott i!

Går barnen i internationell förskola?

Carl, som är tre år, går i EE2/3 (Early Explorer) på den Internationella skolan (ISHCMC).

Var födde du dina söner? Kändes det tryggt?

Carl föddes 2004 i Singapore och Kristoffer föddes i Saigon 2005. Singapore var helt underbart! Jag är mycket glad att det var där som jag hade min första födsel. Dr. T.C. Chang och sjukhuset var helt underbart. På FrancoVietnamese Hospital i Saigon gick allt bra; de var också mycket duktiga, men ”mysigheten” saknades.

För svenskar som vill besöka Vietnam, var skulle du rekommendera en familj att åka på semester?

Saigon, Hanoi, Sapa, Dalat, Hue, Danang, Hoi An. For mer ”beach resort”-aktiga ställen rekommenderar jag Nha Trang, Qui Nhon, Phan Tiet/Mui Ne, och Phu Quoc Island. Det finns många underbara spa-resorts här i Vietnam.

Vad bör man inte missa?

När man är i Saigon får man inte missa Cu Chi tunnlarna, Mekong Deltat, Reunification Palace och Krigsmuseet. Förutom att det är ett underbart land finns det också mycket bra shopping här.

Var åker ni själva när ni ska på semester? Inom eller utanför landets gränser?

Både och faktiskt. Vi har åkt både på kulturella och mer strand-avslappnande resor inom Vietnam. Senast, under Tet/Kinesiska nyåret, åkte vi till Singapore för att shoppas loss!

Om någon är intresserad av att veta mer om Vietnam eller Emelies erfarenheter är ni välkomna att kontakta henne: emeliewicklund@hotmail.com

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - Februari 2007

California Dreaming

Stina Dahl, 34 år gammal och tvåbarnsmamma, har alltid varit äventyrligt lagd. Ända sen tonåren har hon rest och rört på sig. I september förra året flyttade hon, sambon Fredrik och deras två barn, Ella, 3, och Axel, arton månader, till San Francisco. Fredrik hade fått ett erbjudande om drömjobbet, och familjen tyckte att det var ett underbart tillfälle för dem att kunna leva utomlands i några år.

För Stina kändes det självklart att hennes barn en vacker dag skulle få samma möjligheter att få uppleva andra kulturer som hon själv har haft. Så när sambon Fredrik fick ett jobberbjudande i Kalifornien var det helt självklart att de skulle tacka ja. Ändå tog det emot innan de lyckades komma fatta beslutet tillsammans.

- När erbjudandet kom var min dotter Ella knappt ett och ett halvt år gammal och Axel var bara tre månader, berättar Stina. Det var en oerhört intensiv period hemma. Det gick inte alls att ens föreställa sig hur det skulle vara möjligt att flytta till Amerika med två små barn.

Familjen Dahl

Vi sitter och fikar på en bänk vid strandkanten längs Crissy Field. Framför oss ligger Alcatraz ute i vattnet. Till vänster om oss hägrar den berömda röda Golden Gate bron, till höger skymtar man San Franciscos berömda skyline med Coit Tower, Transamerican

Pyramid och Legion of Honours.

- Alla de där frågorna man har rörande sina barn om hur en flytt kommer att påverka dem gick inte ens att formulera i mitt huvud just då, fortsätter hon. Jag levde fortfarande i min lilla bubbla efter förlossningen med Axel och kunde inte i min vildaste fantasi se hur det skulle kunna vara möjligt att göra det här.

Av olika anledningar blev det inget av jobbet som Fredrik sökte, men incidenten hade tänt äventyrsgnistan inom dem. Bara några månader senare blev Fredrik rekommenderad att söka ett annat jobb – som han fick direkt - inom samma bransch på samma ställe. Nu var det betydligt lättare för dem att fatta ett beslut tillsammans. Det värsta småbarnskaoset hade lagt sig och och det var lättare för Stina att blicka framåt.

- Det är ju bara så att en sån här chans får man bara en gång i livet, säger hon bestämt. Man tackar inte nej, man gör bara inte det. Och jag tyckte faktiskt att det skulle bli riktigt spännande.

En sak var säker: under sina många långa diskussioner tillsammans var både Stina och Fredrik överens om att flytten skulle gagna hela familjen, inte bara Fredrik.

- Det var viktigt för oss att det inte skulle bli så att Fredrik gjorde karriär och jag skulle säga upp mig från jobbet och bli husfru och ta hand om hem och barn. Flytten skulle ge mig något också i form av vidareutbildning och livserfarenhet. Och barnen skulle må bra. Hela vägen. Vi skulle göra det här tillsammans.

Stina inte vill prata om flytten som något jobbigt eftersom hon inte vill att det ska tolkas som om det hela har varit en negativ upplevelse, men hon erkänner nu i efterhand att det har varit ett påfrestande år med mycket stress, både mentalt och praktiskt.

När de väl tackade ja till jobbet tog det betydligt längre tid än de först kunde ana innan de faktiskt satt på flygplanet till San Francisco. Den typen av visum som Fredrik skulle söka hade tagit slut på ambassaden och de fick vänta tills nästa ansökningsperiod innan de kunde fylla i blanketterna igen. Flyttlasset, som egentligen skulle gå i mars, blev framskjutet till september, och sen var det bara att vänta – och hoppas - på att ansökan skulle gick igenom. Trots att flygbiljetterna var bokade visste de inte med säkerhet att de fått visumet förrän först en vecka innan flyget gick.

- Det var en otroligt stressig period! Vi kunde liksom inte planera någonting, vi visste inte hur våra liv skulle se ut mer än några dagar framåt. Och plötsligt ska man på en väldigt kort period inte bara packa ihop alla sina saker, säga upp räkningar och ta farväl till vännerna, man ska också börja tänka på vad som ska hända när man kommer fram. Huvudet är fullt av stora frågor som man omöjligt kan ha några svar på. Hur kommer det att gå för barnen? Hur ska vi bo? Hur funkar allting?

- Det var en väldigt intensiv vecka, den där sista vecka, tillägger hon och skrattar.

Det hårda arbetet slutade inte när de väl kom fram till Kalifornien. Hyrbilar, försäkringar och jakt på bostad varvades med sjuka barn, dagisletande och en liten dos hemlängtan. Allting gick med raketfart och Stina gick mest på adrenalin, kändes det som.

De första månaderna bodde familjen i en service-lägenhet på ett långtidshotell mitt inne i centrala San Francisco men i november skrev de på hyreskontraktet till det underbara parhuset i vackra Presidioparken och samma helg kom flyttlasset med möbler och ägodelar från Sverige. En vecka senare åkte Stina och barnen tillbaka till Sverige för att fira jul. Hon hade knappt hunnit öppna flyttkartongerna. De stod kvar och väntade på henne när hon kom tillbaka efter julen.

Den första tiden i det nya hemlandet kändes som en blandning av kaos och förvirring, men det fanns också en konstig känsla av att de var på semester. Fredrik stormtrivdes på jobbet från allra första början och trots stressen upptäckte de att de hade mycket mer tid tillsammans som familj.

- Innan flytten gick var och en i sina egna tankar och bar på sin egen oro, förklarar Stina. Men nu upplevde vi allt tillsammans. Det förde oss närmare.

Hon väljer att se utmaningarna som erfarenheter som kommer att berika deras liv och göra dem starkare, både som individer och som familj.

- Jag tror så här: utmaningar hemma i Sverige måste man nästan söka själv, men här blir allting en utmaning. Varje dag är fylld av nya upplevelser och erfarenheter. Det blir en otrolig kick när man har klarat av att göra något. Bara att gå till posten och skicka ett paket blir en ny lärdom som man kan ta med sig.

Men hon känner också att man blir skör som människa. Det finns ingen familj eller några vänner som kan stötta. Man måste lära sig att klara sig själv utan skyddsnät.

- Man måste absolut ställa in sig på att man kommer att gå på motgångar och man måste lära sig att ta stötar. Men samtidigt som svackorna blir djupare så blir också topparna högre.

Att flytta med barn är ett stort projekt, det sticker inte Stina under stolen med. Man drar upp dem från deras trygghet; från hemmet, kompisarna, släkten och rutinerna. I det nya hemlandet ska man hitta nya kompisar, nytt dagis, inreda ett nytt lekrum som känns som hemma och man måste hålla ständig koll på att barnen mår psykiskt bra.

- Det ingår i rollen som mamma att man alltid sätter sig själv i andra hand och fokuserar på att barnen. Man kan inte låta bli att oroa sig för dem. Som förälder har man ständigt dåligt samvete, tycker hon.

Axel flöt in i det amerikanska rätt fort. Eftersom han knappt börjat tala behövde han inte koncentrera sig på det nya språket men för Ella har det varit lite svårare att anpassa sig. Hon är en stark och kavat tjej men hon blir så klart blyg när hon inte förstår vad människorna sager när de vill prata med henne. Stina är väl medveten om detta och gör allt hon kan för att underlätta för dottern. Exempelvis stannar hon kvar på dagis på dagarna och fungerar som tolk tills Ella känner sig så pass trygg att hon kan kommunicera med kompisarna och personalen.

- Inskolningen får ta den tid det tar. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Men det skär verkligen i hjärtat när hon säger, och det har hon gjort fem eller sex ggr: “Nej, nu tycker jag att vi åker hem till Stockholm till vårt hem igen.”

- Det som nästan känns svårast är att barnen har förlorat en massa praktisk tid. Inte bara för att vi har packat eller varit tvungna att åka till IKEA igen, utan också för att man har gått i sina egna tankar och varit okoncentrerad och ofokuserad som förälder.

Det absolut första Stina tänkte när det första telefonsamtalet från Fredriks nya jobb kom i juni för ett och ett halvt år sedan var: “Nu ska jag äntligen få lära mig att tala ordentlig engelska”.

Det där med språket tycker hon är stort. Franskan har aldrig varit något problem men engelskan har aldrig kommit naturligt, tycker hon. Detta är något som hon ofta upplever som jobbigt eftersom hon ser språket som en av grundförutsättningarna för det sociala samspelet mellan människor.

- Det sitter inte som det ska. Jag känner inte att jag kan vara naturlig. Jag kan inte alla nyanser och kan inte visa omgivningen vem jag är eftersom jag inte kan uttrycka mig på rätt sätt. Jag kan inte vara med och skämta eller social-småprata.

Hon skrattar medan hon drar ett exempel för mig:

- Om jag går förbi en byggjobbare på gatan som säger: “How are you doing today”, med glimten i ögat så vet jag fortfarande inte hur jag ska bete mig. Vad gör jag? Vad ska jag säga? Ska jag fråga hur han själv mår eller ska jag förklara precis hur jag har haft det under dagen?

Stina har tagit tjänstledigt från sitt jobb som polisinspektör i Sverige och i höst ska hon börja plugga för att vidareutbilda sig.

Jag frågar henne vad hon tror att hon kommer att ha uppnått om ett år. Vad kommer hon att ha gjort och upplevt när vi träffas under Golden Gate bron igen och blickar tillbaka?

- Jag hoppas att jag har fått tillbaka min vardag. Att vi är harmoniska och har lite kontroll över allting. Och att vi har ett socialt liv! Jag vill lära känna våra grannar och har ett trevligt och naturligt umgänge. Och så har jag börjat plugga. Jag var överpositiv och trodde att jag skulle börja nu i vinter men det tar ju faktiskt längre tid än man kan föreställa sig innan man har kommit på plats.

- Man får en sån här möjlighet en enda gång i sitt liv och då tar man den! Och så får man ta motgåmgarna när de väl kommer - man kan inte planera i förväg. Det går inte att förutse hur det kommer att bli.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Cecilia Borgenstam. Cecilia har precis flyttat med man och barn från London till Californien. 

Månadens Intervju - December 2006

Familjeliv på en kibbutz i Israel

För tre år sedan bytte Susanne Tzoref/Nilsson den skånska landsbygden mot livet på en kibbutz i Israel. Här bor hon med sin make Eran och deras tvååriga dotter Mika och jobbar som kock och köksansvarig. Hon tycker kibbutzen är ett idealiskt ställe för barn.

Susanne med Mika

Redan för sex år sedan åkte Susanne till Israel som volontär och två år senare återvände hon för att hälsa på en väninna. Eran hade just återvänt till kibbutzen efter nio år i USA och tack vare den gemensamma väninnan träffades de. Han hälsade på Susanne i Sverige några gånger och 2003 flyttade hon slutligen till kibbutzen Magen, 45 minuters bilväg från Beer sheva, för att se ”om det kom att funka”. Och det gjorde det. 2004 gifte de sig och i december samma år föddes Mika.

Hur ser en vanlig dag ut på kibbutzen?

Då jobbar vi alla. Jag jobbar som köksansvarig och kock i kibbutzens matsal och kök. Jag lämnar vår dotter Mika på dagis klockan 06.45, börjar jobba klockan 07.00 till ca 14.30-15.00, och hämtar sedan klockan 15.45. Vi jobbar sex dagar i veckan men fredagen är kortare, då vi jobbar från 07.00 till 13.00. På eftermiddagarna efter jobbet går den mesta tiden åt till Mika, men det händer även att vi ibland åker utanför kibbutzen till dylika saker, som shopping, eller på bio eller restaurang.

Hur lever man – är det svårt att ha ett privatliv?

Man lever väldigt nära inpå varandra. Vår kibbutz har ungefär 230 medlemmar men med alla som bor här är vi cirka 400 boende. Privatliv är det svårt att ha här, men man gör så gott man kan. Det finns både för- och nackdelar med ett så litet samhälle.

Vad är mest fascinerande med livet på kibbutzen?

Kibbutzlivet är väldigt komplicerat att förklara men det är lite som att leva i en liten skyddad värld, speciellt om du lever på en kibbutz som är ekonomiskt trygg – som våran kibbutz. För så som vi lever här, lever inte människor utanför. För dem är det mycket svårare. På en kibbutz hjälps alla åt, man jobbar för kibbutzen och för att den ska vara bra. Sjukvård, mediciner och dylikt sköter kibbutzen så det är kostnader som du aldrig behöver oroa dig för. Här finns mycket bra, men även saker som kan få dig att irritera dig till döds. Med andra ord så är det svårt att förklara kibbutzlivet: det är som ett kollektivboende, fast idag mycket modernare.

Mika som bor på Kibbutz med Mamma Susanne och Pappa Eran.

Föddes Mika i Israel? Var det en positiv upplevelse?

Ja, Mika föddes här i Israel och man kan nog säga att det var en upplevelse. Jag hade en ganska jobbig graviditet, med värkar redan från femte månaden, så när det riktiga värkarbetet satt igång tog jag det först inte på allvar. Vi fick ta ambulans för rätt som det var satte krystvärkarna igång här hemma och Mika föddes i ambulansen på väg till sjukhuset Soroka i Beer sheva.

Vattnet gick först i ambulansen så jag hade ingen vattenavgång innan hon kom ut. Men hela upplevelsen på sjukhuset efteråt var väldigt annorlunda mot vad jag hört från mina systrar och väninnor hemma i Sverige. De är väldigt mycket mer observanta och tar fler prover och dylikt här jämfört med vad dom gör hemma. Men det var en positiv upplevelse tycker jag.

Hur kom ni fram till ett namn som passade båda språken?

Eran hade några israeliska namnförslag men jag ville hitta ett namn som passade både i Sverige och i Israel. Därför satte vi oss ner med en namnbok härifrån. Här i Israel finns det en hel del som heter Mika har jag hört nu efteråt.

Pratar ni olika språk med er dotter – hur fungerar det?

Vi pratar mest hebreiska med henne. Jag försöker prata svenska men eftersom jag är ensam med svenskan och inte hör den dagligen blir det lätt att hebreiskan tar över. Men jag försöker att prata svenska med henne så mycket jag kan.

Hur är det att uppfostra ett barn på en kibbutz – finns det många andra barn som hon kan leka med?
Inte mycket annorlunda mot hemma får jag säga. De har väl vissa saker som jag ibland blir arg och irriterad över, men då säger jag oftast ifrån, framförallt på dagis. Men annars är det inga större skillnader. Mika föddes i en grupp där vi var sju kibbutzmedlemmar som var gravida samtidigt det året, så här är gott om barn i hennes ålder och även gott om barn som är födda året innan och året efter. Hon fattas inte kamrater. En kibbutz är ett ställe som är idealiskt för barn, här är lugnt, tryggt, grönt och

Eran med Mika

massor av bra ställen att leka på.

Har ni planer på att återvända till Sverige en dag?

Vi pratar ofta om att återvända till Sverige, det är planer som vi inte har lagt på hyllan. Vi har sagt att innan Mika börjar första klass bor vi på det stället där vi tänker stanna, men vi vet ännu inte om det blir Sverige eller Israel.

Vad saknar du mest med Sverige?

Familjen, vännerna, artigheten och privatlivet...

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - November 2006

Gravidchock! Reporter erkänner.

När 28-åriga reportern Agata får veta att hon väntar barn är hon mitt uppe i ett kidnappningsdrama som Aftontidningen försöker lösa. Dessutom har hon just ansökt om att bli nyhetschef. Gravidnyheten kommer minst sagt olägligt. Dessutom hade hon inte tänkt skaffa barn tills hon var ”typ 40”.

Agata är huvudpersonen i journalisten och krönikören Belinda Olssons debutroman. En rolig och enkelt skriven bok som dessutom ger en inblick i den omtalade kvällstidningsvärlden, en bild som hon själv beskriver som ”realistisk”. För Dagens Nyheter berättade hon att bokens fokus inte var på tidningsmiljön från början. ”Det handlade mer om den privata biten. Men så ville förlaget ha mer tidningsliv, för de tyckte det var spännande”, förklarade hon.

Språket är rakt med följsamma dialoger trots en viss överbelastning av ord som ”fitta” och ”knulla”. En humoristisk och lättläst bok som man gärna mysläser i soffan. Linda Skugge, som Belinda Olsson gjorde boken Fittstim tillsammans med, har kallat Belinda för ”Sveriges egen Hanne-Vibeke Holst.”

En rättvis beskrivning. Agata är karriärlysten, hon är en kvinna som brinner för sitt jobb och inte har tid att bli mamma. Men trots gravidchocken vänjer hon sig sakta vid tanken – med hjälp av lite vin och en GT på vägen. Från att vara en tuff och framfusig journalist, ser man en mjukare Agata träda fram.

Boken har blivit omskriven i Sverige sedan debuten tidigare i år. Belinda Olsson har blivit rosad för att ha beskrivit en kvinna som inte är exemplariskt gravid, och för att ha ljuslagt de inte alltid så lätta villkoren för en arbetande gravid kvinna.

Kulturjournalisten Anna Hellsten på Sydsvenskan sammanfattar boken rättvist: ”Det är inte jätteoriginellt, och det kommer kanske inte att sätta några bestående avtryck varken hos mig eller i samtiden, men det är driven och rolig brukslitteratur av den sort man sträckläser från första sidan till den sista.”

Jessica de Beer

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - Oktober 2006

Trafiksäkerhet – vad gäller i Sverige för barn?

Trafiksäkerheten varierar avsevärt beroende på vilket land man bor i, men vad gäller egentligen i Sverige? Hur länge ska barn sitta bakåtvända i bilen och var sitter de säkrast?

Enligt svensk lag måste alla som åker bil använda bilbälte och barn som är kortare än 135 cm måste använda en passande bilbarnstol. Om ett barn är under tre år får det inte färdas i bil utan skyddsanordning. Undantaget är kortare turer i taxi, men då måste barnet sitta med bälte i baksätet. Åker man buss måste barn över tre år använda säkerhetsbälte men det rekommenderas att alla barn använder det.

När barn färdas i bil kräver de extra stöd. Framförallt är barnets nacke utsatt då huvudet är tungt i förhållande till kroppen. I Sverige rekommenderas det därför att barn upp till fyra år ska färdas bakåtvända i bilen och att de sedan ska sitta på en bälteskudde tills de är 10 till 12 år gamla. Forskning av Folksam stödjer detta och påvisar att risken för att små barn dödas eller skadas svårt är fem gånger större i framåtvända stolar än i bakåtvända.

I USA, där barnen vänds framåt vid ett års ålder (om de väger minst 20 pund - ca 9 kg), kan detta verka vara en omöjlighet då barnens ben inte får plats hur länge som helst i en bakåtvänd barnstol. Ett förståeligt argument, men i Sverige är bilbarnstolarna konstruerade för att kunna flyttas längre fram på sätet och därmed ge mer benutrymme. Många har dessutom bilbarnstolen i framsätet men då krävs det att krockkudden är urkopplad. Sidokrockkuddar anses dock ofarliga.

Var ska barnen sitta i bilen?

Om man skulle krocka är barnet säkrast i baksätet enligt Vägverket, men om det sitter i en bakåtvänd bilbarnstol i framsätet (med urkopplad krockkudde) anses det inte finnas någon skillnad i krocksäkerhet mellan fram- och baksäte. Om barnet placeras i baksätet sitter det säkrast i mitten om det finns huvudstöd och trepunktsbälte på den platsen.

Vägverket rekommenderar följande skydd, för olika åldrar:

Från nyfödd till ca 9 månader: Babyskyddet ska placeras bakåtvänt i framsätet eller baksätet. Det ska sitta stadigt och inte för mycket lutat. Avståndet till instrumentbrädan, eller till sätet framför, ska vara så stort som möjligt.

”Babyskyddet ska vara lagom stort. Babyn ska vila stadigt och bekvämt, med skydd för hela huvudet. Observera att babybäddar och skyddsnät för barnvagnsinsatser inte ger fullgott skydd. Om du ändå väljer en sådan lösning ska barnet placeras med huvudet mot bilens mitt.”

Från ca 7 månader till 4 år: När barnet kan sitta stadigt ska man byta från babyskydd till en bakåtvänd bilbarnstol, som kan placeras i framsätet eller baksätet. I framsätet ska stolen oftast luta mot instrumentbrädan (aldrig mot vindrutan) och många bilbarnstolar har stödben som lutar mot bilens golv om de placeras i baksätet.

”Barn bör åka bakåtvänt så länge som möjligt. Stolen är urvuxen när barnets huvud inte får tillräckligt stöd, eller när viktgränsen har passerats. Då kan du behöva byta till en större bakåtvänd modell. För bilbarnstolar som är godkända för framåtvänd användning tas vanligtvis stolens bälte och fästanordning bort. Ett säkrare val är istället en bältesstol/kudde som styr bältet ner över barnets höfter och lår.”

Från cirka 4 år till 10-12 år: Svenska läkare och forskare rekommenderar att barn använder bältesstol eller bälteskudde tills de är 10 till12 år gamla. Skillnaden mellan bältesstol och bälteskudde är det höga ryggstödet – om barnet sitter på en plats som saknar huvudstöd är bältesstolen bäst. Som förälder bör man hjälpa barnen att sträcka bältet rätt, det vill säga, nära halsen, över bröstbenet och ner över låren, och inte över magen. Bältet ska vara så nära kroppen som möjligt, därför bör man lätta på ytterplagg och dra bältets höftdel under kläderna. Kom även ihåg att krockkudden endast bör vara inkopplad om barnet är 140 cm långt och sitter på passagerarplatsen.

”Så länge skelettet inte är färdigutvecklat, behöver barnen lyftas upp för att bilbältet ska kunna kan skydda kroppen. Enligt lagen ska alla barn som är kortare än 135 cm använda en särskild skyddsanordning, det vill säga babyskydd, bilbarnstol eller bältesstol/kudde.”

Installation och köp av begagnad bilbarnstol

Många studier har visat att bilbarnstolar ofta är felmonterade, så se till att få hjälp. Följ anvisningarna noga och fråga personalen där du köpt bilbarnstolen om du är osäker på om du gjort rätt. I en del länder kan man även få hjälp av närmaste polis- eller brandstation.

En del väljer att köpa en begagnad bilbarnstol eller bälteskudde, men tänk då på att den inte ska ha varit med om en olycka. För att vara säker, ta av klädseln och se till att skalet är helt. Dessutom bör alla tillbehör och monteringsanvisningar medfölja.

Barnet ska inte bara sitta säkert med skydd för huvudet, utan även sitta bekvämt och få plats med benen. Byt ut stolen när barnet nått dess max vikt eller när barnets huvud inte får tillräckligt med stöd.

Säkerhet på cykel

Ca 30000 cyklister skadas varje år i Sverige enligt Vägverket och de flesta cykelolyckorna är singelolyckor där inga andra fordon är inblandade. Sedan den 1 januari förra året är det därmed lag att alla barn och ungdomar under 15 år använder hjälm när de cyklar eller blir skjutsade på cykel.

Nya fartregler

För er som ska semestra i Sverige, tänk på att det är dyrare att köra fort från och med den 1 oktober i år. Det högsta bötesbeloppet har fördubblats, från 2000 kr till 4000 kr, främst för att man vill sänka medelhastigheten. ”Forskning visar att om alla håller hastighetsgränserna, kan vi spara 150 liv varje år”, berättade Rikspolisstyrelsens Anneli Bergholm Söder för tidningen Svensk Polis.

Att inte använda bilbälte blir också dyrare (1500 kr istället för 600 kr) och om man ertappas med barn under 15 år i bilen som inte har bilbälte eller sitter i bilbarnstol blir notan 2500 kr istället för 600 kr.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - September 2006

De flesta svenska utlandsmammor längtar tillbaka till Sverige nån gång då och då. Det botas ofta med ett telefonsamtal hem till familjen eller med en påse Gott&Blandat från IKEA. Men för vissa mammor förvandlas den tillfälliga och snabbt övergående hemlängtan till en konstant önskan om att få återvända till sitt gamla liv i Sverige. Det är vidare inte ovanligt att den här känslorna uppstår – eller blir större – när man får barn. Men hur tacklar man dessa känslor? Ska man acceptera dem som ett nödvändigt ont eller ska man ta dem på allvar? Är det lätt att få den övriga familjen att bryta upp från tillvaron och flytta till ett annat land?

Jeanette Farlam är en trettiosexårig mamma som vet precis vad som händer när saknaden efter hemlandet blir för stor och man väl fattar det stora beslutet att återvända till Sverige efter att ha bott i England i mer än ett decennium.

När jag pratar med Jeanette sitter hon i sin andrahandslägenhet på Söder i Stockholm. Klockan halv åtta på kvällen. Det är tisdag och Jeanette har precis kommit hem från sitt nya jobb som reklamförsäljare på en advokattidskrift. Hon har både hunnit med att laga och äta sin middag och sonen Oliver, 3,5 år gammal, har badat, tittat på Bolibompa, fått sin godnattsaga och ligger nu och sover i sitt nya rum.

“Det är en så fantastisk känsla!” utbrister hon på rungande uppländska. “Det är så bra här. Jag slutar jobba vid femtiden och trots att jag ska hämta Oliver på dagis är vi hemma vid halv sex. Man har så mycket mer tid här varje dag. Hade vi varit i London nu så skulle jag inte varit hemma förrän vid åttatiden på kvällen. Oliver hade varit på väg att gå och lägga sig och allt hade blivit sent och stressigt. Och man får sittplats på t-banan på morgonen! Jag känner mig definitivt mindre stressed här i Stockholm.”

Jeantte flyttade till London 1991 för att plugga juridik. Som så många andra svenskar som

"Jeanette i London innan flyttlasset gick till Stockholm."

kom till London under nittiotalet fick hon mersmak och valde att stanna kvar i storstaden när utbildningen var färdig. Hon jobbade som försäljare på Svedbergs of Sweden och Hill Publishing. 1996 träffade hon engelsmannen Lee och de förälskade sig fort i varandra. Lee är uppvuxen i norra London och är en gedigen engelsman som älskar fotboll och tycker om att ta en öl på sin lokala pub. De gifte sig 2001 och i November 2003 föddes sonen Oliver.

Efter den korta mammaledigheten sa Jeanette upp sig från jobbet för att bli hemmamamma på heltid, något hon trivdes väldigt bra med.

“Det var ett bra beslut”, säger hon. “Jag trodde aldrig att jag skulle tycka nått annat heller. De första åren i ett barns liv är så viktiga. Det var aldrig tal om att jag skulle börja arbeta efter mammaledigheten och att Oliver skulle behöva gå på dagis när han var en liten bebis. Det var ju meningen att jag skulle börja jobba sen, när Oliver började skolan.“

Men ju längre tid det gick desto svårare tyckte Jeanette det var att vänja sig vid tanken på att försöka återvända till det hektiska arbetslivet i den stressiga storstaden. Med ett lagom långt pendlingsavstånd in till centrala London hade det inneburit att hon hade varit borta från Oliver i minst tretton timmar om dagen.

Men det fanns också andra anledningar till att Jeanette och Lee beslöt sig för att flytta till Sverige: de statliga skolorna i området de bodde i hade dåliga ekonomiska resurser och fick inga bra omdömen i skolrapporterna. Att flytta till ett område med bättre skolor eller att söka till privatskola hade inneburit fler lån, dyrare utgifter och längre arbetsdagar.

Hur de än vände och vred på det kändes det som om varken tiden eller pengarna räckte till.

“Vi pratade om att lämna storstadslivet och flytta ut på landet, med pendlingsavstånd tillbaka till London, för att bryta den negativa cirkeln vi hade kommit in i”, berättar Jeanette. “Det är många Londonbor som gör det när de får familj. Vi pratade ofta om Cambridgeshire och åkte dit och tittade oss lite halvhjärtat omkring men det kändes rätt snart som om en flytt dithade inneburit ett “snedsteg” i stället för ett “framsteg”. Om vi hade flyttat ut på den engelska landsbygden så hade Lee varit tvungen att behålla sitt job i London och det hade inneburit att han hade pendlat flera timmar om dagen. Jag hade blivit en väldigt ensam hemmamamma. Vi ville kunna förändra hela vår situation, vi ville byta livsstil helt och hållet!”

Jeanette erkänner att hon ofta fantiserade om hur det skulle vara att flytta tillbaka till Sverige när hon bodde i London. En del av hennes hjärta har alltid funnits hemma hos familjen och vännerna. Under ett antal långa diskussioner om vart de skulle ta vägen började Jeantte plötsligt känna att hennes hemlängtan blev allt större: att få vara nära familjen och vännerna och att Oliver skulle få vara nära sin mormor och morfar. Att kunna få uppleva det svenska växte sig allt större.

"Oliver har anpassat sig fantastiskt till livet i Sverige"

“Redan innan Oliver föddes pratade jag och Lee om att vi ville flytta till ett annat land, prova på en annan kultur. Vi pratade ofta om Amerika och Spanien. Ambitionerna har man ju kvar trots att man får barn, men plötsligt inser man också att prioriteringarna förändras.”

Men hon erkänner också att det inte var lätt att övertala maken att flytta ifrån hans hemland.

“Lee ville absolut inte flytta till Sverige i början. Tvärtom. Han var väldigt negativt inställd. Jag hade skämtat om det ända sen vi träffades och han sa alltid: ‘aldrig i livet, det är för kallt och grått’. Vi åkte till Stockholm på semster och jag fick visa honom att man faktiskt kan titta på fotboll och dricka en öl en kompisarna i Sverige också”, säger hon och skrattar.

“Det var väl så att Lee också kom underfund med att vår livskvalitet skulle bli så mycket bättre om vi flyttade”, säger hon fundersamt, “men visst tog det ett tag innan vi verkligen bestämde oss. Det är lätt att sitta och prata om det, men det är inte lika lätt att verkligen fatta ett beslut – och stå för det!”

I januari i år påbörjade de förberedelserna för att kunna flytta familjen så enkelt och smärtfritt som möjligt. Jeanette skrev CV och skickade ut jobbansökningar, Lee ringde på lägenhetsannonser. Efter några arbetsintervjuer, några tillfälliga motgångar samt en eller två korta resor till Stockholm, blev Jeanette erbjuden jobbet på tidsskriften och bara några dagar senare fick de även napp på en lägenhet och dagisplats till Oliver. Då var det dags att hyra ut lägenheten i London, säga upp alla kontrakt och ta avsked av vännerna. I maj gick flyttlastet från London till Stockholm.

“När det väl hände gick allt så fort”, minns Jeanette. “Först tar det så lång tid innan man ens kommer överrens om själva flytten, sen ska allt klaffa också. När jag väl fick jobbet hade vi tre veckor på oss att fixa allting. Jag hann aldrig bli nervös inför flytten. Visst var jag stressad, speciellt när flyttlasset gick. Men inte nervös. Inte ens första dagen på jobbet. Man börjar kanske bli gammal”, skrattar hon.

“Det var dessutom den perfekta tiden på året för att flytta. Den svenska vintern kan ju vara rätt hård och kall, det kändes mycket bättre att kunna flytta hit familjen när Stockholm har slagit ut i full vårgrönska”.

“Lee trivs väldigt bra här nu. Han tycker att svenskarna är trevliga och oerhört hjälpsamma. Han är väldigt imponerad över de svenska dagisen.

I höst - efter fotbolls vm,” påpekar hon och skrattar igen, “ska han läsa svenska och söka jobb. Det kommer att gå bra. Vi känner oss väldigt positiva inför framtiden här i Sverige.”

Att flytta med ett barn är heller inga problem tycker hon:

“Oliver har klarat det här jättebra. Det har gått bra på dagis och peppar peppar; han pratar inte om London och har inte frågat efter kompisarna än, men vi är förberedda på att det kanske kommer sen.”

Jeanette tycker att stressen och väntan och alla förberedelser är väl värt slutresultatet.

“Vi kommer att stanna i Sverige nu. Det blir ingen mer flytt. Om man verkligen vill så går det. Ingenting är omöjligt. Låt er inte skrämmas av hur stort projektet är utan ta en bit i taget i stället.”

Månadens Intervju - Juni 2006

Nya barn- och ungdomsböcker på svenska

Efterfrågan på svenska böcker till våra barn och ungdomar är stor men trots det är få bokhandlare på nätet villiga att leverera utomlands.

Saxo.com och Barnbokhandeln är undantag. Enligt Erika McDonald på Barnbokhandeln skickar de varor till utlandssvenskar varje vecka.

BARNBÖCKER

Nya barnböcker som går att finna i Barnbokhandeln är (med kommentarer från Erika McDonald):

Pelle och Farbror Ottos uppfinning av Jan Lööf

Fjärde boken om Pelle där han stiftar bekantskap med Nikalaus Otto som uppfann bensinmotorn. ”Perfekta boken för det bilfixerade barnet med Jan Lööfs distinkta bilder.”

Olga kastar lasso av Helena Willis

”Helena Willis debuterar som författare (har tidigare endast illustrerat). Snygg och rolig bok som handlar om cowboytjejen Olga som tillsammans med sin häst ställer upp i en lasso-tävling.”

Bu och Bä får besök av Olof och Lena Landström

Det är höst. Bu och Bä räfsar löv. "Konstigt", tycker Bu och Bä, att skottkärran jamar när man kör. Men så upptäcker de katten, som klättrat upp i trädet och inte kan komma ner. Hur ska de hjälpa den? Bu och Bä prövar flera olika sätt. ”En lagom dramatisk historia för det mindre barnet, med fantastiska bilder i vanlig ordning.”

Mamma Mu får sår av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist

”En suverän bilderbok för det lite större barnet där Mamma Mus och Kråkans

olika personligheter får träda fram, inte bara i texten, utan även i Sven

Nordqvists detaljrika bilder.”

Bom Bom i serien Barnens älsklingar

Här möter småbarnen en litterär värld, formad av ett femtital författare och tecknare. ”Sagosamlingar är alltid populära; Bom Bom är ny för i år och innehåller sagor och sånger med bilder av flera av våra yngre illustratörer.”

LasseMajas detektivbyrå: Skol-mysteriet av Martin Widmark och Helena Willis

”Sveriges mest populära deckarduo. Skolmysteriet är den senaste och kommer också att bli årets julkalender. Böckerna passar väldigt bra för de som börjar läsa själva men är tillräckligt spännande för att även läsas av lite större.”

Martin Widmark har även kommit med en ny bok som ska bli en serie för de lite bättre läsarna. Den heter Antikvariat Blå Spegeln och där ska David och Larissa lösa mysteriet med Melkiors försvinnande.

Andra barnböcker

Andra barnböcker som kommit ut 2006 och finns tillgängliga i svenska bokaffärer är Håkan Bråkans skräckbok av Anders Jacobsson, som handlar om Sunes busige lillebror – en annars tuff kille som tycker att tjejer är det läskigaste som finns, och Barbapapas träd av Annette Tison och Talus Taylor om barbapapafamiljen.

En bok som kan vara intressant just för utlandssvenska barn är boken Bananflugor och kramsnö av Anna Ribbing och Mati Lepp, som kom ut för några år sedan. Det är en rolig bok om svenska språket som vann Nils Holgerssonplaketten. ”Boken handlar om svenska språket, roliga ord och framförallt sammansatta ord”, berättar Erika McDonald.

UNGDOMSBÖCKER

Om barnböcker är svåra att hitta är ungdomsböcker desto svårare. På hemsidan www.se.saxo.com hittar man dock litterära verk för både de små och lite större. Även Barnbokhandeln har en del ungdomsböcker.

Nya böcker för i år är:

En enda kväll av Mats Berggren

När överklasstjejen Alexandra glömmer sin laptop på tunnelbanan tar Martin från förorten hand om den. Alexander kan inte låta bli att läsa hennes anteckningar, något som berör honom oväntat starkt. När han söker upp Alexandra blir det ett dramatiskt möte.

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius

Vi följer kärleken mellan ungdomarna Morris och Betty genom korta, filmiska, scener i en originell berättelse.

Från 2005:

Samurajsommar av Åke Edwardsson

Edwardsson, som mest är känd för sina vuxenböcker, har skrivit vad som planeras vara första delen i en serie. Tolvårige Kenny befinner sig på kollo på landet, vilket mest känns som ett fångläger, styrt av den väldiga kärringen. Tillsammans bygger han och hans vänner upp en hemlighet som ingen vuxen får veta om: samurajslottet i skogen.

Eragon – Arvtagaren av Christopher Paolini

Första delen i en planerad fantasytrilogi, av Christopher Paolini, som endast var 15 år då han skrev boken. I Arvtagaren hittar den fattige bondpojken Eragon ett blått drakägg som förändrar hans liv. I ägget finns drakungen Saphira, och Eragon och Saphiras öden vävs samman för alltid.

FÖR VUXNA

Sist men inte minst kan vi vuxna hänga med i den senaste språkutvecklingen genom att inhandla Svenska akademiens ordlista över svenska språket 2006. Detta är trettonde upplagan, utgiven av Norstedts Akademiska Förlag, och innehåller nu 125 000 ord jämfört med 120 000 tidigare. Dels har gamla ord strukits och nya ord lagts till.

Exempel på nya ord är ”biffig, sunkig, blogg, domänförlust, sudoku, dissa, flippa ur, pierca, skatteväxla, sommarprata, överbelåna.” Ord som strukits inkluderar ”ehuruväl, begråtansvärd, brackaktig, budoarstämning, förbrytarfysionomi, herdinnedräkt, kuskpojke.”

Så ”flippa inte ur” för att ni inte hittar svenska böcker till era barn utan ge er ut på nätet och sök efter ”biffiga” bokpaket!

Månadens Intervju - Maj 2006

Att välja eller inte välja är inte frågan – utan att välja rätt… namn

Att välja namn till sitt ofödda barn är oftast svårt var man än bor. Namnet ska ju trots allt följa barnet resten av livet. Men om man dessutom är bosatt utomlands eller har en man från ett annat land än Sverige kan det bli ännu svårare. Namnet måste dels låta bra men också kunna uttalas och förstås i landet de bor i samt av båda föräldrarna.

För många utlandssvenskar blir det även viktigt att ha ett svenskt namn som också fungerar utomlands för att anknyta till rötterna. På hemsidan www.svenskanamn.se skriver man mycket riktigt att ”ett väl valt namn kan bli en källa till stolthet under barnets livstid”.

I Sverige ska man registrera barnets namn inom tre månader men man får inte lov att heta vad som helst. Namnlagen godkänner bland annat inte namn som “kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som ska bära det eller namnet av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn”.

Patent och registreringsverkat – www.prv.se - har en lista på namn som fått avslag och namn som Brunstgnägg, Asterix, Lovejoy, Montana, och Skrymer är exempel på dessa.

Så hur väljer man namn? Svenska mamman Christina Karlsson och hennes italienske man valde Gabriel till sin 16 månader gamle son; ett internationellt namn med enkel stavning. Men ett tag funderade Christina och hennes man på att ge honom namnet Gabriele, den italienska varianten av Gabriel, ”men vi kom sedan överens om det mer internationella Gabriel, som fungerar utmärkt att uttala även i Italien.”

För Cecilia Halliburton, som bor i Oak Park i Illinois, USA, med sin amerikanske man och sonen Colin Frej, 15 månader, fungerar tilltalsnamnet Colin utmärkt på både svenska och amerikanska. Andra namnet Frej valde de “för att det känns genuint svenskt” och för att det är kärlekens (och fruktbarhetens...) gud. Dessutom är Cecilias flicknamn Freiholtz. Hennes amerikanske farbror brukar dock retas och undra hur deras son kunde döpas till "Freddj".

För Katharina Timmermann som bor i Kairo var beslutet enkelt när dottern Jasmine, nu ett år, föddes. Katharina och hennes egyptiske make hade nämligen funderat över namnet oberoende av varandra.

Om sitt val av namn säger Katharina: ”Jag ville inte att vårt barn skulle få ett väldigt ’svart’ namn ifall vi skulle flytta tillbaka till Sverige. Jag har så många utländska vänner som har svårigheter med allt möjligt på grund av sina namn. Här i Egypten är situationen lite komplicerad. De flesta ser lite snett på kristna namn (de är ju en minoritet här). Vi tyckte båda att Jasmine var ’neutralt’, det fungerar bra i de flesta länder.”

Komplicerat bör det dock ha varit för Mia Vlandis, som är bosatt i England sedan tio år. Inte nog med att hon väntade tvillingar, hennes man Manuel är dessutom australiensare med grekiska rötter. Och nu är de på väg att flytta till Sverige…

Deras pojke, George, fick sitt namn efter Manuels egen pappa då han är första pojken i familjen. Zoe, som flickan heter, valde Mia själv och det råkar dessutom betyda ”liv” på grekiska. Hon heter Astrid i andra namn efter Mias svenska mormor och Georges andra namn, Benjamin, härstammar bland annat från Bengt (Mias pappa). De är nöjda med sina val men kommer att propsa på att Georges namn får engelskt uttal även i Sverige.

I Turkiet, ville Karina Isaksson ha ett internationellt namn som dessutom inte kunde förkortas till ett smeknamn. Hon kom på namnet till Alex, 19 månader, och hennes turkiske man tyckte också om det. ”Som mellannamn har han sen fått David (för att jag gillar det), Ahmet (valde min man efter sin bror), och Fred (efter min morfar)” berättar Karina.

Victoria Fuller med döttrarna Kailynn och Emelia.

Victoria Fuller, i Illinois, USA tyckte även det var viktigt att namnen uttalades likadant på båda språken (svenska och amerikanska i hennes fall) när hon och hennes man fick döttrarna Emelia, 5 år, och Kailynn, 4 år. ”Jag älskade Emelie som namn när jag var tonåring men Emily är så populärt, så det blev Emelia plus mera svenskt”, säger hon. ”Kailynn var ur namnboken, jag tyckte om ljudet och namnet.”

En något annorlunda metod använde sig Christina Mansson och hennes spanske man av när de väntade Hanna, nu 10 månader: “Min man tog faktiskt den svenska kalendern som hade alla svenska namn och gjorde upp en lista. Sen var det Hanna vi båda gillade, och så blev det.”

Däremot är Hanna ett ovanligt namn i Spanien, men familjen Mansson tycker inte det är allt för svårt för folk att förstå och uttala. De brukar även förklara att dottern heter Anna, men med H.

Passar förnamnet med efternamnet?

Det är inte bara internationella egenskaper som krävs när man väljer namn. Det ska dessutom passa ihop med efternamnet, som i familjen Kitchens fall, som är bosatta i Kanada. Sonen, som är sju månader gammal, fick heta

Christina Mansson, hennes spanske man och dottern Hanna.

Jack Gordon, då mamma Jannicke tyckte det var ett starkt namn som passade till deras "ganska konstiga" efternamn, som hon själv uttrycker det. Gordon är ett släktnamn. ”Vi ångrar inte vårt namn, Jack är perfekt både på engelska och svenska, förutom att Jack på svenska kan låta som YUK på engelska!”

Sofia Beaurain och hennes franske man ville att deras barn skulle ha ett extra förnamn som var verkligt svenskt – ”som verkligen är och låter svenskt, inte bara för svenskar utan även för utlänningar ” – då de har ett franskt efternamn. Samtidigt ville de att barnen skulle ha tilltalsnamn som fungerar både skriftligt och muntligt i både Frankrike och Sverige.

Barnen Björn Emil, 4 år, och Max Ingmar, 20 månader, har Emil och Max som tilltalsnamn. Däremot har det uppstått problem då fransmännen tar för givet (som så många andra nationaliteter världen över) att första förnamnet är tilltalsnamn och Emil får då heta Bjorn (utan prickar över ö) i officiella sammanhang.

Svenska Mammors grundare, Michelle Cadeau, som är bosatt i USA, kände att hon fick stava sitt efternamn tillräckligt ofta och ville därför ha enkla förnamn till sina söner, som man slapp förklara. Därför blev det inte helsvenska namn till sönerna Justin, 4,5 år, och Elliot, 1,5 år. Michelles man, James, är dessutom från Haiti vilket gjorde att namnen dels skulle passa in, och kunna uttalas, på tre språk, d.v.s. svenska, engelska och kreyol.

Michelle ville även att namnen skulle vara "färgneutrala" och inte typiskt svarta eller vita, då barnen är mixade. ”Justin var det enda vi hittade som vi gillade när vi väntade Justin. Vi visste att det var en pojke i vecka 18 så han hette Justin sedan dess. Justin är ju inte det perfekta namnet då det är lite svårt för svenskarna att få till helt rätt uttal. Men det var nära nog och funkar bra på franska (kreyol) också. Justin är ju väldigt vanligt i USA men ovanligt i Sverige”, berättar Michelle.

”Elliot är ett nästan perfekt namn!” fortsätter hon om andra sonen. ”Det är lätt att uttala på alla tre språken. Lätt att stava (fast folk vet aldrig om det är ett eller två ’t’ i slutet) Det är väldigt ovanligt bland små pojkar här och på väg upp i Sverige. Det enda är att det är ett ganska ’vitt’ namn.”

Som sagt, det är inte helt lätt att välja namn. Det är mycket man ska ta hänsyn till och fundera över. För förslag på namn kan man gå in på hemsidan www.namnen.se och läsa om vilka namn som är vanligast i Sverige, och vilka som ökat mest i popularitet. 2005 var Emma, Maja, Julia, Alice och Ida de populäraste flicknamnen (i den turordningen) och flest pojkar hette Oscar, William, Lucas, Filip och Isak. De namn som ökade mest var Amelia, Mikaela och Ester samt Milton, Leon och Vilgot.

Namn som en gång fanns med på Namntoppen, men inte längre är lika populära är bland annat Erika, Jessika, Daniela, Karolina, Emanuel, Eddie, Jack och Petter.

För mer information om namn kan man även titta på www.gravid.se, under ”Namnsidorna”. Där kan man läsa om namnens betydelse, se den senaste topplistan och även använda namnsnurran som låter slumpen välja namn.

Tips till blivande mammor från svenska mammor utomlands:

Katharina Timmermann, Egypten sedan fem år: ”För de som bosätter sig i ett land som ar väldigt olikt västerländsk kultur, tänk noga igenom vad som ligger bakom namnval i det land du bor. Inte för att man blir förföljd eller något sådant men det finns många människor som har förutfattade meningar om det mesta.”

Sofia Beaurain, Frankrike sedan sju år: ”Välj inte ett förnamn som har dålig konnotation i föräldrarnas hemland/länder, och inte heller i de länder ni brukar vistas i. Om man vill gardera sig, kan man ju om möjligt ge barnet förnamn från båda/flera kulturer, så har barnet möjlighet att själv välja senare.”

Cecilia Halliburton, USA sedan nio år: ”Tänk på uttalet av namnet på alla språken och (åtminstone i USA) låt det första namnet vara tilltalsnamn for barnets skull. Det här med ’legal name’ som man måste skriva på överallt här gör det jobbigt om man kallas efter andranamnet. Flygbiljetter och id-handlingar är andra saker som blir krångliga.”

Christina Mansson, Spanien sedan fyra år: ”Så länge man är nöjd med namnet själv, och överens med sin partner så skulle jag bara säga: gör det som känns bäst och rätt i er situation.”

Jannicke Kitchen, Kanada: “Jag tycker det är viktigt att man ska kunna säga namnet på båda språken, mitt namn Jannicke är så besvärligt för alla utomlands. "Yanika", säger de flesta, och man får ofta ändra dokument vilket är besvärligt. Jag tycker också att det kan vara bra att ha flera namn innan barnet ar fött, då barnet kan komma ut och inte alls se ut som man hade tänkt sig.”

Christina Karlsson, Italien sedan nio år: ”Välj ett namn som stavas och uttalas ungefär likadant, undvik typiska namn för något av länderna.”

Karina Isaksson, Turkiet, ”Att man kollar betydelsen av namn, ett turkiskt namn som t.ex. Hakan (uttalas med två korta a) blir ju en kroppsdel i Sverige. Samma med namnet Gurkan och Ertan. Sen samma omvänt, Adam är ju ett svenskt namn men betyder t.ex. här i Turkiet man...”

Slutligen ett råd som kan passa in på oss alla, oavsett var vi bor eller vilken nationalitet barnets pappa har. Från Mia Vlandis i England: ”Som nya föräldrar får man kompromissa, vilket namn ni än bestämmer er för så är det alltid ERAT barn.” Det tål att tänka på!

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Länkar:

Här kan du läsa om svenska namn och deras betydelse
Svenska Namn

Här kan du söka på hur många i Sverige som heter ett visst namn
Statistiska Centralbyrån

Här kan du se listorna på de populäraste namnen i Sverige 2005
Medlemssidorna

Månadens Intervju - April 2006

Mammor som satsar på sig själva

Det kan vara svårt nog att vara svensk och bo utomlands. Man ska komma underfund med hur man passar in i ett nytt system. Man ska lära sig ett nytt språk och bemöta nya kulturella och religösa värderingar. Om man dessutom blir mamma när man befinner sig bortom Sveriges trygga gränser så tvingas man snabbt inse att man nu har avsagt sig alla de förmåner som Sverige erbjuder sina föräldrar.

Ingen annanstans i världen är föräldrapolitiken så fokuserad på och så positivt inställd till barnfamiljer som den är i Sverige. Visst, i Sverige klagar man fortfarande: varför nöja sig med det bästa när man kan få det ännu bättre? Ändå kan den svenska småbarnsfamiljen njuta av en lång, betald, föräldraledighet, subventionerad barnomsorg, möjlighet att arbeta halvtid, deltid, flexa, vabba – visst är Sverige fantastiskt? Det går det inte att sticka under stolen med.

För många utlandssvenskar kan omställningen vara svår att acceptera när barnen kommer. I Sverige lär vi oss att man sätter barnen i första hand utan kompromisser. Vi tar förgivet att vi kan ha råd att stanna hemma i ett helt år eller mer när vi får barn och att vi sen kan återvända till vårt arbete igen och veta att våra älsklingar befinner sig i en trygg dagismiljö som inte kostar oss skjortan i avgifter. Men som utlandssvensk mamma upptäcker man allt som oftast att mammaledigheten (med betoning på mamma) i det nya hemlandet inte alltid är betald, bara är några månader lång och att barnomsorg långt ifrån är en självklarhet.

Många utlandssvenska mammor tvingas fatta enorma beslut när barnen föds. Ska man välja karriären? Börja jobba efter den korta ledigheten och betala dyrt för att bebisen ska vara på dagis? Eller ska man ge upp sin karriär, sin självständighet, och bli hemmamamma på heltid? Vilket av besluten kommer att kosta familjen mest?

Hur man än vrider på det så blir det inte riktigt som man hade tänkt sig.

Men många kvinnor väljer att se det här som en vändpunkt i deras liv. De väljer att göra något positivt av situationen och kombinerar yrkeslivet med familjen genom att skola om sig, starta eget eller börja frilansa.

Cecilia Hunnershage är 31 år gammal och har bott i USA med sin man i fem år.

Dottern Ella är ett återkommande motiv i Marias fotografier.

De första tre åren i det nya landet kunde hon inte arbeta eftersom hon var tvungen att vänta på sitt arbetstillstånd. Istället gick hon olika kurser i inredning och data och blev sen gravid med dottern Julia. Arbetstillståndet kom en månad innan Julia skulle födas. Eftersom Cecilia inte hade ett arbete att återvända till efter mammaledigheten bestämde hon sig för att njuta av Julia och blev ”hemmamamma” – eller lyxhustru som hon skämtsamt kallar det - på heltid, men inom henne gnagde en liten önskan om att få göra något annat också.

”Så länge jag kan minnas har jag funderat på att starta eget”, berättar Cecilia. ”Efter ett så långt upphåll i min meritförteckning trodde jag inte att någon skulle vilja anställa mig. Det var helt enkelt det självklara steget ut i karriärslivet efter så många år som hemmafru. Dessutom tror jag att den långa ledigheten gjorde det svårt för mig att bli chefad över, eller att hitta ett jobb som jag skulle trivas med.”

"Att vara sin egen chef är den största fördelen med eget företag", tycker Cecilia

När det var dags för Cecilia och familjen att flytta tillbakatill Sverige igen efter den fem år långa utlandsvistelsen hade idéen om att starta ett eget företag rotat sig ordentligt i Cecilia. Det dröjde inte länge innan hon startade företaget Hunnershage Homestaging, ett företag som hjälper fastighetsförsäljare att inreda och arrangera sina hem på ett smakfullt sätt för att ge ett presentabelt intryck åt potentiella spekulanter. Idéen kom Cecilia på när hon själv letade hus i Sverige inför hemresan.

”När jag surfade runt bland fastighetsmäklarna på internet så tyckte jag att en del bilder var så hiskeligt usla. Jag visste inte att det fanns en yrkestitel som arbetar med detta, men jag kom snart i kontakt med homestaging och letade rätt på en kurs. Jag insåg att detta kanske kunde vara något att starta upp i Sverige, så jag passade på att gå kursen innan vi flyttade hem.”

Det har varit både kul och tufft att starta eget. Det är mycket hårt arbete som ligger bakom ett enmansföretag. Man ställs ofta inför uppgifter som man inte är van vid och som man inte har arbetat med tidigare.

” Jag måste t ex sälja mig själv för att få in uppdrag”, säger Cecilia. ”Det är en konst att prata om hur fantastiskt duktig man är och något man får öva sig på. Liksom att öva sig på att var som helst, när som helst berätta vad man arbetar med. Det kan finnas potentiella kunder precis var som helst!”

Smakfull och stilren inredning blir det tack vare Cecilia 'homestaging'

Men i slutändan är det hårda arbetet definitivt mödan värd. ”Varje gång man har klarat av något så vet man är det jag som har åstadkommit det och jag som kan ta åt mig all äran. Det är en skön känsla!”

Än så länge arbetar Cecilia på rätt liten skala. Det var viktigt för henne att kunna ta sig tid att skola in dottern Julia på dagis ordentligt. Julia har ju varit van vid att vara hemma med sin mamma och det är viktigt att omställningen för henne inte blir för stor. Än så länge är det maken som drar in huvuddelen av familjens inkomst så Cecilia tar fortfarande det största ansvaret för hemmet, men tanken är att det ska balanseras ut litegrann.

”Att vara sin egen chef är en av de största fördelarna med att driva eget”, säger Cecilia. ”Man kan ju anpassa sina arbetstider efter familjens. Men förhoppningen är att mitt företag ska börja dra in mer pengar. Nu är det min mans tur att vara lyxhustru!”

Maria Spann, 31 år, håller med Cecilia om att det bästa med vara sin egen chef är att man kan planera sin egen tid runt barnen och den övriga familjen. Maria arbetar som frilansfotograf i London. Detta innebär att hon själv kan bestämma när och hur mycket hon vill arbeta.

Innan Maria fick barn arbetade hon på en grafisk designbyrå i fyra år. Arbetstiderna var inflexibla och tempot på kontoret var högt. När hon blev gravid med sin dotter Ella hade hon redan hunnit leka med tanken på att säga upp sig från sitt jobb.

”Jag var rätt trött på mitt jobb när jag blev gravid. Det var väldigt långa dagar framför datorn. Att arbeta med formgivning var ju det jag var utbildad till men det kändes inte som om jag hade hunnit att sätta mig ner och verkligen fundera på vad det var jag ville göra med mitt liv.”

Marias lagliga mammaledighet varade i sex månader varav tre var obetalda. Maria och hennes sambo hade inget socialt nätverk omkring sig. Det fanns ingen familj eller släkt i närheten som kunde hjälpa dem. När mammaledigheten tog slut fattade de ett enkelt men samtidigt livsavgörande beslut.

”För oss var det självklart att Ella inte skulle vara på dagis när hon var sex månader gammal. Det var aldrig ett alternativ för oss. Jag sa upp mig från mitt jobb och blev hemmamamma. Att ha så kort mammaledighet kändes orättvist i början. Som om jag inte hade nått annat val än att stanna hemma. Men samtidigt var det det bästa jag kunde göra. Det var en chans för mig att få vara med min dotter och samtidigt kunna tänka på vad jag verkligen ville syssla med.”

Fotografi har alltid varit ett av Marias stora intressen. Under studieåren ingick fotografi som ett tillvalsämne i formgivningsutbildningen. Hon blev medlem i Getty, en bildbyrå som anlitar frilansfotografer och säljer deras alster över hela världen. Genom Getty fick Maria en agent som hjälpte henne med att hitta rätt uppdrag och kunder. Under flera år arbetade hon med fotograferingen vid sidan av sitt heltidsarbete och precis när Ella föddes började pengarna från de sålda bilderna att rulla in. Maria insåg att hon ville satsa helhjärtat på fotograferingen.

”När Ella var nyfödd tänkte jag först att jag skulle kunna arbeta på som vanligt. Jag skulle ha henne i en bärsele på ryggen och bara åka runt och fota. Så blev det ju inte direkt”, skrattar Maria. ”Det tog lite längre tid än jag hade räknat med men nu går det jättebra.”

När Ella var 2,5 år gammal började hon på dagis två dagar i veckan och då arbetar Maria med att fotografera och redigera sin bilder. Hon får regelbundet nya uppdrag av sin agent och har hittat sin nisch då dottern Ella är det naturliga bildmotivet. Bildbyrån erbjuder även gratis fortutbildningar till sina fotografer vilket är perfekta tillfällen för Maria att kunna utveckla sina kunskaper ännu mer. Hon ångrar aldrig att hon valde att stanna hemma med Ella.

”Nu tycker jag att allt löste sig på bästa tänkbara sätt. Jag stormtrivs med att frilansa och att kunna vara hemma med Ella så mycket som jag är. Hade vi bott i Sverige hade väl allting rullat på. Mammapenning, föräldraledighet, dagis, och börja jobba igen. Det är en enorm trygghet att vara ‘inne i systemet’, men det är nog också svårare att bryta sig ut om man hade velat. Det känns som om det är lättare att frilansa här i England.”

Än så länge så betalar hennes jobb inte tillräckligt mycket för att familjen ska kunna leva på det, men Maria tycker att framtiden ser positiv ut.

”Mitt jobb är otroligt kreativt. Jag träffar massor med intressanta människor. Det är en otrolig kick att få nya uppdrag hela tiden, och det är alltid spännande. Ingenting går på rutin. Det är ständigt nya utmaningar.”

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Cecilia Borgenstam. Cecilia bor med man och barn i London.

Månadens Intervju - Mars 2006

Fantasi och magi för barn och ungdomar världen över

Att vara en ”kreativ och konstnärlig kreatör som medverkar i underhållning och undervisning”. Så beskriver Nik ”Dee” Dahlström målsättningen med sitt företag Swedutainment, en internationell verksamhet som ämnar möta barn och ungdomar i en värld fylld av magi och fantasi.

De Glömda Sagorna, ett av Swedutainments centrala projekt, består av ett urval konstsagor – ett blomstrande fenomen runt sekelskiftet med sagor som numera är just ”glömda”. Dessa har grävts fram ur Kungliga Biblioteket och bearbetats, för att kunna presenteras som en bok och CD-skiva fylld med berättelser, musik och ljudmiljöer. Materialet är tvåspråkigt – svenskt och engelskt – och därmed idealiskt för språkträning, så väl som underhållande. ”Det ska vara kul att lära sig och att lära sig ska vara kul”, säger han.

Swedutainment startades 1992, men då under ett annat namn och med Sverige som fokus. För två år sedan ändrades namnet till Swedutainment och projektet fick en internationell inriktning, dels därför att Nik själv har haft England som bas och jobbat mycket i tvåspråkiga sammanhang. ”Jag ville ta till vara på den kompetensen”, förklarar han. Målgruppen har alltid varit självklar, han trivs att jobba med barn och ungdomar och var till och med ungdomsledare en gång i tiden.

Nik, som är bosatt i Stockholm och själv har två barn, 3 och 7 år gamla, jobbar för närvarande som dramapedagog vid Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket samt med Sigtuna Teater. Han är även berättare, skådespelare, sångare och regissör och har bland annat medverkat i Lars von Triers film Dogville, Spelman på Taket på Stockholms Stadsteater och Elvira Madigan på Riksteatern.

Ett av Niks mål är att placera Sverige som ”the land of stories and myths” genom att jobba internationellt med svenskbaserat material. Nyckelorden i projekten är ”fantasi”, ”magi” och ”storytelling”. Det senare förstår man är en självklarhet när man pratar med Nik, som har en tydlig talang för just berättande. Hans stadiga men mjuka, entusiastiska röst griper en från första ordet.

Sagor för utlandssvenskar och svenskättlingar

Genom sitt jobb i Sigtuna har Nik sett behovet av internationellt material och sagoprojektet är bland annat ämnat för utlandssvenskar och svenskättlingar i USA. Konstsagorna, som projektet är baserat på, skrevs i slutet av utvandringsvågen till Amerika och detta har Swedutainment velat ta fasta på.

Sagoproduktionen kommer totalt att bestå av fyra upplagor: Resans börjar - om att lämna hemmet och erövra världen; Vägen genom skogen – möten med väsen ur den skandinaviska folktron; Världar Bortom Horisonten – Sagor om magiska dörrar till andra världar; Vid Vägs Ände – Sagor skrivna av nybyggare i Amerikas svenskbydger. Än så länge är första delen publicerad och filmatisering av de fyra delarna planeras.

I oktober förra året var Swedutainment på en två veckor lång pilotturnén i USA då Nik bland annat besökte Swedish American Museum Center (SAMAC) i Chicago och höll en berättarstund. En längre turné planeras tidigt 2007 och i sommar ska företaget även medverka vid en kulturfestival i Schweiz.

Swedutainment ansvarade även för Svenska Mammors språkläger i Sverige förra hösten. "Min målsättning var att inspirera och ge övning och tips på hur de [svenska mammorna] praktiskt kan knyta an till det svenska språket eller tvåspråkighet på ett naturligt sätt inom familjen", förklarade Nik.

Under språklägret talade Nik om vikten av högläsning och gav goda exempel som användandet av ett årstidsbord m.m. och övade det muntligt berättandet. "För deltagarnas del blev detta en kärna att samlas kring men som så ofta är min upplevelse att den största behållningen för deltagarna var att få dela erfarenheter med varandra ... hur gör du och hur löste du det...? Allt från barn till myndigheter och inte minst män/pappor", sade Nik.

För att få det att gå runt söker Nik produktionsbidrag men har även stöttat med egna pengar. Förhoppningen är att det ska runt av sig själv, bland annat genom att försäljningen kommer igång med samarbetspartners på plats: ”Vi jobbar hårt med att hitta distributionsvägar och nätverk”, säger han.

För mer info om Swedutainment, se www.swedutainment.com

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - Februari 2006

Man har äntligen fattat ett enormt stort beslut om att ta steget att lämna sitt trygga Sverige bakom sig. Flytta ifrån sitt hem, sin familj och sina vänner. I det nya hemlandet väntar det nya livet, den nya kulturen, möten med nya människor och nya rutiner. Löften om äventyr som förhoppningsvis gör att man inte ångrar flytten. Nya upplevelser som dövar den oundvikliga hemlängtan som man kommer att känna emellan åt.

Vi utlandssvenskar pratar ofta om hur svårt det kan vara för oss när vi befinner oss hundratusentals mil ifrån släkten och vännerna i Sverige. Vi längtar och planerar hemresor, skapar bloggar och hemsidor för att familjen i Sverige ska få ta del av vår vardag. Vi emailar digitalfoton och ordnar svenska kaffemornar för att kunna dela träffa andra svenskar som vi kan prata om våra erfarenheter med. Genom att dela med oss av våra känslor blir det lättare att leva så långt ifrån det som en gång var vårt hem. Men vad händer med de som vi lämnar bakom oss. De som har stått oss närmast, och som nu får fortsätta att leva sin vardag utan oss? Saknar de oss? Går det kanske att göra något positivt av saknaden?Här kommer mamman och mormoderns Cherstins berättelse om hur hon upplever det att hennes dotter och barnbarn är bosatta utomlands.

”Jag föddes 1948 i Kristianstad, där jag fortfarande bor. Hela 1967 bodde jag i England och arbetade som au pair, och har sedan dess haft resfeber! Jag gifte mig och fick 3 barn, en son och två döttrar. Min dotter Anneli föddes1970. Hon åkte till USA och arbetade som au pair i 1 år när hon var 19 år gammal. 1992 åkte hon tillbaka till USA igen och när hon hade varit där en vecka träffade hon sin nuvarande make, Bret. Anneli och Bret gifte sig 1993 och bor nu i Utah, där även Brets föräldrar bor. Anneli arbetar inom vården, och familjen har även ett eget företag.

Mitt första barnbarn, Tessa, föddes på min 50-årsdag 1998, och hennes lillebror Marcus föddes 2002, på mina föräldrars 55-åriga bröllopsdag. När Tessa skulle födas stod jag och Annelis svärmor tryckta mot dörren till förlossningssalen, när svärsonen tårögd kom ut: ”Det blev en ... en ... det blev en baby...!” sa han lycksalig. Tur för er, tänkte jag!

Jag var hos Anneli i 6 veckor efter det att Tessa föddes och det var underbart att få rå om henne. Det var jobbigt att lämna familjen när det var dags att åka hem. På den tiden hade vi ingen webkamera, men det har jag inte heller idag. Tessa var elva månader när hon besökte Sverige första gången. Hela familjen var hemma i tre veckor.

Nu för tiden träffas vi i snitt var tionde månad. Jag brukar åka över till USA med en väninna. Först tar vi en 5-dagarstur med hyrbil och kör runt som Thelma och Louice, innan vi åker till Anneli och stannar i tre veckor. Jag blir både glad och rörd när jag träffar mina barnbarn; vem skulle inte bli det? Anneli pratar endast svenska med dem, och de lär fort. Marcus blandar lite hur som helst, men förstår allt man säger på svenska. Men av helt naturliga skäl finns det för dem inte den rätta mormors-känslan. Tessa som nu är åtta år är aningen reserverad och det brukar inte släppa riktigt förrän det är dags för oss att skiljas.

Naturligtvis känns det ledsamt många gånger att ha dem så långt borta. Jag saknar Anneli trots att jag vet att hon har det bra. Det är svårt för Anneli också ibland. Hon saknar sina syskon; speciellt nu efter så många år, när deras små barn också börjar ramla in. Precis som vi hemma i Sverige inte får se Tessa och Marcus i deras vardagliga miljö så får ju inte heller Anneli vara en naturlig del av hennes syskonbarns liv.

Jag beundrar verkligen Anneli. Hon har många vänner, men inte något socialt nätverk där borta. Ingen som sitter barnvakt, ingen som kommer hem och tycker synd om henne när hon har halsfluss och feber. Då ringer hon hem och fäller en tår. Men hon kämpar på och är en duktig och uppoffrande mamma.

Det är Annelis val att bo i USA. De bor i en härlig liten stad som är omgiven av höga, röda berg, och där finns inga höghus. Jag har varit där så många gånger nu att jag också har kommit att älska platsen de bor på. Ibland har det varit tal om att de ska flytta hem, hela familjen, och då har mina känslor svajat. Det skulle vara underbart om de flyttar till Sverige, så att vi kan leva som en hel familj. Men då har jag inte deras hem att resa till och jag trivs ju så bra där. Det är blandade känslor.

Jag umgås inte med andra föräldrar som har barn utomlands men för några år sedan annonserade jag efter en mamma i min situation och fick svar från en kvinna vars dotter bodde en kilometer från där Anneli varit au pair tidigare. Vi har kontakt och hon är bra på att trösta och uppmuntra.

Det finns nog många föräldrar som inget hellre vill än att deras barn ska flytta hem igen, men ibland undrar jag om de verkligen tagit sig tid att lära känna barnens nya hemland. Och jag tror inte man som förälder ska tjata och råda dem till att flytta hem. Flyttar de hem och sedan inte trivs, ja då står man där som rådgivare och känner sig skyldig.

Har man barn som står i begrepp att ge sig ut i världen; då ska man inte hindra dem. De kommer att få så många upplevelser och de kommer att bygga upp en självkänsla och självständighet som de kanske inte annars skulle ha. De får njuta av andra länder, annan kultur, mat samt träffa helt andra människor än oss tröga svenskar!

Det är känslomässigt svårt för en förälder när barnen flyttar. Men jag vet de föräldrar, vars barn flyttat 80 mil norrut i Sverige, som inte träffar barnen oftare än vad jag gör. Skapa något positivt av det hela istället! Gör själv roliga saker tillsammans med någon annan. Livet är alldeles för kort för att slösas bort på oväsentligheter. Om du bara tillåter det så kommer deras upplevelser att ge dig lika mycket som det ger dem själva!”

Cherstin är medlem i Svenska Mammor och har gett ut en bok med bl.a. reseberättelser från USA. Du hittar hennes texter, samt boken, på www.cherstin.com.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Cecilia Borgenstam. Cecilia bor med man och barn i London.

Månadens Intervju - Januari 2006

En svensk familjs flytt till Brasilien

Familjen Grudin, bestående av Ingela, Anders och sonen Leo (2,5 år) flyttade till en stad i södra Brasilien, med ca 350 000 invånare, i februari 2005. Här berättar Ingela för Jessica de Beer om hur de anpassat sig till det nya landet.

Hur kom det sig att ni flyttade till Brasilien?

Anders arbetsgivare har ett dotterbolag här och det behövdes någon som arbetade på plats för att utveckla verksamheten. Vi nappade direkt. Vi sålde

radhuset och nästan allt bohag, magasinerade resten och packade fyra resväskor och reste till vårt nya land.

Var i Brasilien bor ni?

Caxias do Sul, som är en ganska rik industristad, egentligen ganska tråkig och de som har råd åker till kusten eller till de mer turistvänliga grannstäderna på helgerna. Vi bor i ett område som har stor köttproduktion och även är landets vindistrikt. Mycket och god mat med anor från Tyskland och Italien, med en rejäl slev från gauchotraditionen. Mycket pasta och kött. Här är det ett måste med churrasco på söndagar då köttet grillas över kolbäddar på spett och går man på churrasceria (köttrestaurang) äter man hur mycket kött man vill för 60-70 kronor. Klassiska tillbehör (iallafall i denna regionen) är soppa på små pasta knyten, salladsblad typ ruccola med rödvinsvinäger, friterade polentastavar och ostbitar, en sorts krämig potatissallad, inlagda grönsaker, spagetti med sås, och ibland även grillad kyckling. Ja, man blir mätt, väldigt mätt.

Vinet är dock ingen höjdare...

Klimatet kan jämföras med sydeuropas, med skillnader mellan årstiderna men snö är sällsynt.

Hur bor ni och är det typiskt brasilianskt?

Vi bor i en lägenhet som är mycket större än vad vi skulle ha råd med hemma i Sverige. Bara "finrummet" är ca 75 kvm och hela lägenheten är kanske 190-200 kvm. Med fem toaletter varav 4 med dusch så har vi inga problem med köer.

Den är på 6:e våningen och hela våningsplanet är vårt. Hiss upp och egen portvaktsfru i huset. Vi bor väl typiskt för en "undre" överklassfamilj i denna lilla stad. Grannarna på toppen har 2 våningar och pool på taket. Känns lite lustigt att besöka grannarna som verkligen tillhör denna klass och se deras tjusiga "gemak". Vi trivs här men som "klasslös" svensk så känner vi oss lite malplacerade. Det känns ju kul att kunna bo så här någon gång i sitt liv men också konstigt att bo så här stort och lyxigt när det går folk på gatan utanför som inte äger mer än de har på kroppen...

Har ni stött på några andra svenskar?

Det finns inga andra svenskar i denna staden. Vi har dock träffat en tjej från stan som bott i Sverige som utbytesstudent ett år. Det var överraskande att plötsligt få höra lite svenska!

Hur har barnen funnit sig till rätta i det nya landet?

Leo är ju inte så gammal så han tycker ju nu att detta är hans hem. Första månaden bodde vi utan kök några veckor och nästan utan möbler. Det tyckte han nog var lite konstigt. Hans reaktion på flytten var att han var ganska arg första tiden och ville inte gärna lyssna på oss. Det hör ju i och för sig till åldern också så det är svårt att säga att det bara var p.g.a av flytten.

Han växlar språk mellan skolan och hemma och eftersom han är så social så har det gått jättebra för honom att börja skolan och han gillar det verkligen.

Vad för skola går de i?

Leo har börjat på "escola infantil" som kan liknas vid våra förskolor, med den skillnaden att de går i klasser efter ålder och har skoluniform. Uniformen är inte skjorta och slips precis utan man kan köpa lite olika kläder; byxor tröjor, shorts, t-shirts och jackor, men som skolan har valt ut och har deras logga. Många av Leos klasskompisar började på skolan när de bara var 4 månader gamla...

Leos skola är privat, den kostar ca 1300 per månad för halvtid och då får han frukost och lunch. De är 10 barn på två lärare i hans grupp, plus att de har

hjälp av de två "receptionistlärarna" (de som tar emot och lämnar barnen i dörren) om det behövs... Denna skola har en jättestor gård (en av anledningarna att vi valde den) och de är ute mycket om det är fint väder, och definitionen på fint väder här är sol.

Hur acklimatiserar man lättast sina barn till en ny miljö, tycker du?

Med små barn tror jag att det är bra att försöka hålla fast vid sina rutiner som man hade hemma, i alla fall i början, så att barnet känner igen sig i någonting. Vi tog med favoritleksakerna från Sverige och hans täcke och kudde med de hemvana lakanen.

Eftersom vi inte haft någon barnvakt att anlita första halvåret här så har Leo fått följa med överallt, och han har vant sig vid det mesta nu. Folk här är otroligt barnkära och tar hand om Leo på alla tänkbara sätt i möbelaffärer och restauranger!

Vad har varit tuffast?

Helt klart är det språket. Det är oerhört frustrerande att inte kunna göra sig förstådd och att inte förstå. Jag tänker ofta på, och är orolig för, hur det ska gå om det händer något allvarligt. Då får man förlita sig mycket på andra människors välvilja. Det mesta går ju bra, men det har blivit en del misstag, en del dyrare än andra. Vi kunde inte många ord när vi flyttade hit, och nästan ingen pratar engelska. Nu har vi gått kurs hela hösten och börjar kunna prata med folk även om det går trögt ibland. Anders träffar ju fler folk i sitt arbete och har därför fler tillfällen att höra och prata portugisiska så han lär sig mycket fortare än jag, som inte har många att prata med ännu.

Vad är det svårast att vänja sig vid i Brasilien?

Språket och att mycket tar tid att ordna och är ostrukturerat. Nu har vi börjat vänja oss vida att om någon säger att det ska ta två dagar så kan det ta allt från en dag till flera veckor... Men annars är det mer likheter än skillnader, eller kanske känns det bara så eftersom man var mer beredd på skillnaderna. Jag hittade förresten Barillapasta med svensk tillagningsanvisning en dag, kul, men man undrar ju om hela världen måste äta mat från samma bolag...

Kvinnosynen är ganska tråkig med svenska mått mätt, men det är å andra sidan fullt tillåtet för en kvinna att verkligen vara fåfäng och förlita sig på sin starka karl som öppnar dörrar för henne. En annan sak som skiljer mycket är att nästan alla (som har råd) har hemhjälp, kvinnan kan alltså göra karriär, vara mamma och hinna vara tjusig utan att känna sig urlakad som en disktrasa vid dagens slut. Så finns det en till sak som är mycket svårt att vänja sig vid och det är klasskillnaderna och hur de rika ser ner på de fattiga...

Vad är mest positivt med en sådan här exotisk flytt?

Att få lära känna en annan kultur och lära sig ett nytt språk. Att få komma bort från gamla trygga Sverige och få lite perspektiv på saker och ting, man lär sig vad som är viktigt här i livet. Jag hoppas också att Leo ska lära sig portugisiska bra och att han genom detta alltid kommer att vara öppen för andra kulturer och att människor är olika och har olika bakgrund, men är lika värda för det.

Är det ett måste att lära sig språket?

Det är ett måste, om man inte vill vara helt isolerad från omvärlden! Folk här är mycket hjälpsamma och tillmötesgående, men de tröttnar fort när man inte förstår dem...

Längtar ni hem? Vad saknar ni i Sverige?

Ja, vi längtar hem ibland, och ibland längtar vi bara bort. Ibland kan vi vara hemma en hel dag utan att gå ut och dra för gardinerna och stänga ute Brasilien

och låtsas att vi är i Sverige. Förutom att vi saknar familj och vänner, och en del mat, så saknar jag kontakten med mammor med barn i samma ålder, öppna förskolan där man kan prata med andra om hur de gör med sina barn. Jag saknar att bara kunna ta en promenad utan att behöva tänka mig för var jag går.... Fast det går väl inte hemma snart heller. Och så saknar jag gräddfil och creme fraiche.

Har du några råd till andra familjer som ska bege sig till ett nytt land?

Ta i god tid reda på vad som gäller för visum och eventuellt arbetstillstånd i det land ni ska till, det kan ta låååång tid att ordna. Anders är den förste på bolaget som sänds ut så det har varit lite strul med visum och annat eftersom ingen visste riktigt vad som gällde. Bolaget tog till slut hjälp av Svensk-brasilianska handelskammaren som har hjälpt till med detta.

Ta också i god tid reda på vilka regler som gäller med försäkringskassan och folkbokföringen så det inte blir fel och ni blir återbetalningsskyldiga för barnbidrag och föräldrapenning mm. Vi tog kontakt i god tid men har inte riktigt fått svar ännu..... Vi kan bara hoppas att de inte vill ha tillbaka föräldrapenningen som de sa att det gick bra att ta ut 6 mån efter flytten, men som vi sen hört att det kanske vi inte alls fick, suck. Skaffa bra försäkringar innan ni åker och ta reda på vad som gäller med sjukvårdsförsäkring i det land ni ska till. Läs på om landet och försök få kontakt med någon svensk som bor dit ni ska flytta, eller i alla fall i samma land.

Vaccinera er, speciellt barnen. Sen är det bara att åka! Var öppen och trevlig, tro gott om folk, men var samtidigt lite lagom misstänksam så löser sig nog det mesta på plats!

Lägg gärna till något om du vill det!

Oj, det finns mycket mer att berätta, men jag nöjer mig att lägga till att här finns också en bil som kommer och tutar på gatan en gång i veckan, med det är inte Hemglassbilen utan hemgasbilen;)

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är hemflyttad till Sverige för ett litet tag sedan efter många år utomlands med familjen.

Månadens Intervju - December 2005

Totally Swedish - konceptet som brer ut sig

Det är tisdagmorgon i London och Annethe har precis öppnat upp för dagen. Hon hinner knappt slå upp dörrarna till affärslokalen innan hennes första kund, en ung tjej, kommer inspringande.

”Tar ni betalkort?” frågar hon på svenska. ”Jag ska på jobbintervju och jag måste bara ha lite godis!”

Totally Swedish, affären som säljer allt en utlandssvensk kan tänkas längta efter, startade sin verksamhet den 5:e september i år. Man huserar i The Swedish Affärs gamla lokaler och Totally Swedish är ett uppdaterat, nyrenoverat och ännu mer prisvänligt koncept. Här kan man köpa allt från färskvaror som filmjölk, nyponsoppa och rökt ål till knäckebröd, välling och godis. Man har även ett miljövänligt sortiment av disk och tvättmedelsprodukter, barnböcker, tidningar, Laban-serviser för barn, samt den absolut viktigaste produkten av alla: den svenska diskborsten!

Priserna är hyfsade; välling kostar mellan £6.50-7.20, filmjölk kostar £1.80 och Proviva produkter runt £2.80.

Förutom mat, barnprodukter och godis har man också satsat på ett samarbete med svenska formgivare; bland annat kan man hitta Himla of Swedens ljuvliga textilprodukter och Comfyclogs unika och färgstarka trätofflor i sortimentet.

- Vi vill vara ambassadörer för svenska varor och svensk kultur, säger butikens ägare Annethe Nathan. Vi vill göra det enklare för Londonborna att få tillgång till svenska kvalitetsvaror.

Annethe startade Totally Swedish tillsammans med kompisen Teresia Bergsand. De har arbetat tillsammans inom hotell branscen i London. Annethe, som också har arbetat inom hotellnäring och med IT, är ansvarig för butiken och dess utveckling, och är även butikens ansikte utåt i London. Teresia bor idag i Göteborg och arbetar som frilansskribent. Hon är ansvarig för butikens PR och marknadsföring.

- Teresia och jag pratade länge om att starta eget tillsammans, berättar Annethe. Vi fick ideen om att starta en nätbutik med svenska varor och och design. Själva butiken liksom snubblade jag över under mitt förundersökningsarbete. Ägarna som drev The Swedish Affär skulle sälja och vi bestämde oss snabbt för att den hade den potential som behövdes för att vi skulle kunna starta upp en nätbutik vid sidan om.

Nätbutiken lanseras den 4:e nevember och ska till en början leverera varor till kunder i och runt om London med förhoppning om att det snart ska bli möjligt att också kunna nå ut till kunder längre bort.

- Att kunna leverera färska färskvaror är det viktigaste, säger Annethe. Kunden ska kunna beställa en färskvara och få den levererad i god tid innan utgångsdatumet på förpackningen. Vi arbetar hårt på att hitta ett leveranssystem som ska kunna leverera varorna på ett enkelt och smidigt vis och samtidigt uppfylla färskvarans krav.

Hemsidan är ren och snygg, fri från klotter och jobbig reklam och väldigt lättmanövrerad. Små gula kronor pryder blygsamt sidans högra hörn som för att påminna kunden om produkternas härkomst.

Alla varorna är listade under olika kategorier och skulle man inte hitta det man letar efter finns det även en sökmotor. Det finns också ett nyhetsbrev och ett forum för svensk matkultur där man bjuder in matskribenter som ska dela med sig av svenska matrecept, informera om miljövänliga och ekologiska produkt-alternativ samt skriva om mattraditioner i samband med de svenska högtiderna så som jul, påsk och midsommarafton. Totallyswedish.com är precis som butiken: en liten oas för utlandssvenskar och kulturanoraker där man kan mätta sitt svenska kultur och matbehov.

Jag frågar Annethe om hon inte känner sig hotad av IKEA, som, tack vare sina billiga priser, på ett enkelt sätt har kunnat introducera svensk mat runt om i världen. Är hon inte rädd för att bli utkonkurrerad redan innan hon har hunnit nå ut till de internationella kunderna utanför den mer etablerade svenska kundkretsen?

- Jag är inte alls rädd för deras konkurrens, svarar hon. Tvärtom. Vi har så mycket att tacka IKEA för. Hade det inte varit för dem hade ingen utanför Sverige vetat vad Hovmästarsås och knäckebröd är. Det är tack vare IKEA som det kommer europeiska kunder till affären som frågar efter saltlakrits och skorpor.

- Jag vet att jag aldrig kommer att kunna tävla med IKEA om deras varupriser, men jag är övertygad om att vårt personliga koncept - den personliga servicen och den kunskap som vi som arbetar i butiken äger kan erbjuda kunderna när de kommer in. Nätbutiken och hemleveransen gör också våra varor tillgängliga för en kundkrets bortom centrala London och det kommer att tilltala väldigt många människor.

Och visst är det så att till Totally Swedish kommer man inte bara för att handla svenska produkter utan för att få sig en liten pratstund. Annethe är entusiastisk, tillmötesgående, kunnig och pratsam. Hon får alla att känna sig välkomna så fort de stiger in i butiken.

Man kan dessutom inte kunna tänka sig ett bättre läge för butiken då den ligger mitt i hjärtat av Marleybone, bara ett stenkast från den svenska ambassaden och den svenska kyrkan. Den delar även adress med den svenska restaurangen Garbo och några gator längre bort ligger smyckesdesignerns Skandiums affärslokal.

Sen IKEA öppnade sin fjärde London affär för några månader sen går det inte heller att hitta ett bättre tillfälle för att satsa på svensk mat och designkultur i England. Engelsmännen älskar allt som är svenskt just nu och Totally Swedish har redan figurerat i flera olika stora media-sammanhang: i She Magazine i en artikel om ljustraditioner inför julen och i BBC’s Homes&Antiques i två separata artiklar om svensk form och stil och skandinavisk mat.

- Vi blev dessutom omnämnda på Virgin Radio i morse, berätta Annethe stolt. Radioprataren sa att man kan köpa Lakrits Plopp affären Totally Swedish och en kille från Canada ringde oss och frågade om vi inte kunde skicka hem det till honon! Inte illa, va?

Annethe tänker inte sakta ner nu när nätbutiken är lanserad. Nästa steg är att utveckla leveransdelen och att skapa fler samarbeten med svenska leveratörer. Formgivning och delikatesser står högt på listan. Hon har dessutom fått mersmak av medias uppmärksamhet och vill synas mer i engelska affärssammanhang. Det är inte bara svenskarna som ska kunna ta del av den svenska maten, och detta är väldigt märkbart när nästa kund kommer in i affären. Kunden köper allt från djupfrysta kanelbullar och trätofflor till blåbärssoppa och Bamsetidningar.

- Och så måste jag ha godis! Min man ligger på sjukhuset och han blir så glad om han får lite hederligt svenskt godis, säger hon.

- Va kul, säger Annethe när hon packar ner varorna. Är han svensk?

- Nej, han är dansk!

Besök Totally Swedish på adress 32 Crawford Place, London W1H 1PL

Tel/Fax: 020 7224 9300

eller gå in på deras hemsida: www.totallyswedish.com

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Cecilia Borgenstam. Cecilia bor med man och barn i London.

Månadens Intervju - November 2005

Svensk undervisning i utlandet

Att bibehålla sina barns svenskkunskaper i utlandet kan vara en utmaning, framförallt om barnen var små vid flytten eller de är födda utomlands. Om en av föräldrarna dessutom inte är svensk kan det vara desto svårare.

En del beslutar sig för att inte bevara det svenska språket eller ens lära sina barn om svensk historia och geografi när de flyttar. Anledningarna är bland annat: ”det är för jobbigt”, ”min man/fru förstår ju inte svenska” eller ”vi tänker ändå inte flytta tillbaka”.

Men många vill att barnen känner till sina rötter och beslutar sig för att hålla fast vid att en förälder alltid pratar svenska i hemmet eller att man har en svensk dag i huset, då alla måste prata modersmålet. Så är fallet hos Marita Olsson och hennes familj, som flyttade till USA 1988. Om man inte pratar svenska på torsdagar går man miste om mer mat eller efterrätt!

I svenska familjen Brovinius, som numera är bosatt i Schweiz, är språkförhållandena lite mer komplicerade. Mamma pratar konsekvent engelska med barnen när de är själva, men när pappa kommer hem växlar alla omedelbart till svenska. När barnen umgås med sina kompisar pratar de schweizertyska (en dialekt av tyskan som inte finns i skrift), vilket de även talar sinsemellan, och i skolan sker undervisningen på tyska. Äldsta barnet, Lucas, 9 år, har dessutom börjat läsa franska i höst.

Trots antalet språk lyckas barnen hålla dem isär. Att döma av familjen Brovinius och många andra utlandssvenska familjers erfarenheter, är det just uppdelningen av språk som gör att barnen lättare kan lära sig att bli flerspråkiga vid unga år. Emmie Brovinius, 7 år, har precis börjat första klass och är redan en bokmal, men hon läser endast böcker på tyska, för mamma Pia är rädd att det blir för mycket att introducera svenska böcker också: "Hon är redan långt före de andra i klassen (i skolan har de inte lärt sig mer än sex bokstäver än...)."

Familjen Olsson blandade språken när äldste sonen var liten, vilket ledde till stor förvirring och han upphörde att prata i sex månader. Då sa barnläkaren till dem att bara prata engelska. Därför har amerikanskan till största del blivit familjespråket, förutom då på torsdagar. Detta också tack vare att Marita hemskolat två av sina fyra barn, Jeremiah, 11,5 år och Mariah, 9 år, enligt amerikanska läroplanen A Beka Book (abeka.com).

Hon kontaktade skolverket i Sverige när hon hade beslutat sig för att hemskola barnen, vilket hon gjorde från och med lekis till femte klass med Jeremiah och t.o.m. tredje klass med Mariah, men fick dålig respons. Det fanns ingen läroplan för svenskar som ville hemskola på grund av skolplikten i Sverige.

Hon kände sig besviken på svenska systemet och hade dessutom svårt att hitta läromedel i Sverige. För att överhuvudtaget kunna lära ut några av de svenska ämnena fick Marita använda gamla skolböcker från sin mans skoltid, som svärmor letat fram.

Marita uppmuntrar gärna andra föräldrar att hemskola, men menar samtidigt att det är ett stort åtagande för man måste inse både sina egna begränsningar och vara kapabel att inse barnens kompetens och kunna anpassa lärandet därefter. Det jobbigaste tyckte hon var alla andras åsikter; svärföräldrarna som pratade om skolplikt i Sverige och Maritas egna föräldrar som var osäkra på om det var rätt beslut.

Barnen trivdes med hemskolningen men har anpassat sig till vanlig skola trots att de är långt före och ibland känner sig uttråkade. Marita själv saknar det: "Man visste exakt vad barnen lärde sig.”

För många föräldrar är detta dock inte ett gångbart alternativ. Svenska skolan i utlandet, som gör svenskstudierna giltiga i Sverige, kan vara en möjlighet eller kompletterande svenskundervisning, som bland annat har bedrivits i Chicago sedan läsåret 1991/1992. För närvarande har denna skola 18 elever i åldrarna 6 till 15 år med undervisning varannan söndag.

Här lär man sig om svensk geografi, historia, stavning, läsförståelse och litteratur. Man diskuterar även aktuella händelser i Sverige och firar svenska högtider. Läsåret avslutas med en riktigt svensk skolavslutning med svenska sommarvisor och prinsesstårta samt diplomutdelning.

För Pia Brovinus och hennes familj är svenskundervisningen för långt borta, men hon anser också att det skulle bli för mycket skola för barnen: "Lucas tycker redan att skolan är trist och har massor med läxor".

Danitsa Lundin, som bor i USA och går i amerikansk skola, har funnit ett annat alternativ att bevara svenskkunskaperna; nämligen Sverigepaketet (sverigepaketet.se). Hemsidan, som grundades 2004, erbjuder svenska utlandselever kombinerade paket och enstaka kurser i grundskolans svenska och SO; geografi, historia, religion och samhällskunskap med inriktning på Sverige.

Fördelen med Sverigepaketet är att man läser i egen takt, tycker Danitsa, och att det är lätt att hålla kontakt med läraren. Nackdelen är att det inte finns några interaktiva lektionstillfällen och kursmaterial då utbildningen sker på distans med e-post som medium. Dessutom anser Danitsa att amerikanska böcker av motsvarande svårighetsgrad som Sverigepaketet är mer underhållande.

Hon har använt paketet som 10 och 11-åring och tänker fortsätta, men hoppas samtidigt att paketet löpande utvecklas. Hennes familj anser att det är prisvärt då man jämför med kostnaden för skolgång utomlands. Samtidigt måste eleven känna sig motiverad, precis som när man blir hemskolad, vilket lägger stor vikt på föräldrarnas engagemang.

Även de föräldrar som vill klämma in svenskundervisning i vardagen får vara initiativtagande. Svenska filmer och musik kan vara till hjälp samt tidningar och böcker. Hos Brovinius ligger dagstidningar och veckotidningar från Sverige alltid framme vilket uppmuntrar barnen att försöker läsa rubrikerna.

Om man ska hemskola sina barn är Marita Olssons råd att man ska ha rutiner och ett fullt schema för att känna sig motiverad. ”Först tyckte jag att alla som hemskolade var idioter, men de orden har jag fått äta upp!” säger hon.

Det förefaller som att utlandssvenskar som vill utbilda sina barn om Sverige och dess språk inte har något nätverk att förlita sig på. I bland annat USA finns det både internet grupper och konferenser för föräldrar som hemskolar. Det vore kanske en idé för någon handlingskraftig svensk förälder?

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Jessica DeBeer. Jessica är just hemflyttad till Sverige efter många år utomlands, senast i Chicago.

Månadens Intervju - Oktober 2005

Att skratta sig till öppenhet

En svensk kille bor i Australien. Varje gång han svarar i telefonen gör han som han gör i Sverige: han svarar med att säga sitt namn när han plockar upp telefonluren. Killen är väluppfostrad och vill att de som ringer ska veta vart det är de har kommit. Han vill att de ska veta att de har ringt rätt – eller fel, om det skulle vara så. Men varje gång han svarar i telefonen händer det något konstigt. Den som har ringt upp honom frågar:
”Hey dude! What did I win?”
Det tar ett tag för killen att inse att hans namn, som är Johan, låter som ”You won” på engelska när han uttalar det.
Detta faktum använder han sedan till sin fördel. Varje gång en tjej frågar honom vad han heter svarar han: ”You won.” Hur tjejerna reagerar på detta skämt förtäljer dock inte historien...

Johans berättelse är ett vanligt förekommande exempel på hur vår kulturella tillhörighet kan försätta oss i genanta situationer, inte bara när vi är ute och reser i världen utan även hemma i vårt eget lilla Sverige.
I Sverige är vi vana vid att svara med vårt namn när vi plockar upp telefonen. ”Alla vet” att det är så vi gör. Våra föräldrar uppfostrar oss till att svara på det viset när vi är små. Den som ringer upp presenterar sig sen med sitt eget namn och först när denna lilla ritual är avslutad påbörjas den riktiga konversationen. I andra länder svarar man i telefon på andra sätt. I England säger man ”hello” när man svarar i telefonen. Om uppringaren vill prata med någon annan än den som svarar är det vanligt att han inte presenterar sig först. Det är upp till den som svarar att fråga: ”Vem är det som ringer?” I den universella telefonetikettsboken är inget av sätten fel men de kan framkalla olika reaktioner beroende på vilka kulturella referensramar vi har.

Exempel på dessa små missförstånd och kulturkrockar finns nu samlade i en bok som heter dråpligA kulturkrockaR, en novellantologi som illustrerar hur kulturella och språkliga konfrontationer kan leda till komiska eller pinsamma missförstånd i vardagslivet. Boken är lättsam och rolig och ska sträva efter att med humor riva ner några av de gränser vi sätter upp mellan oss själva och människor runt omkring oss.
Johans berättelse är oskyldig och väldigt oförarglig men på ett djupare plan kan kulturkrockar leda till att vi tar avstånd från varandra vilket leder till ett segregerat samhälle där vi väljer att inte ”blanda oss” med andra kulturer. Det vi inte kan förstå väljer vi fördöma. Det vi inte kan kontrollera stöter vi bort.

När idén till boken föddes tog bokens redaktörer Annica Anderson och Namdar Nasser genast kontakt med olika kulturinstitutioner och tidsskrifter för att komma i kontakt med männsikor som var villiga att dela med sig av sina upplevelser. Responsen var oerhört positiv. De flesta uttryckte sin glädje över att någon äntligen vågade skildra kulturskillnader som något positivt och underhållande.
Annica och Namdar vill visa läsaren att kulturkrockar kan vara givande eftersom vi lär oss något nytt när vi möter andra människor, inte bara om den andra parten utan också om oss själva.
- Vi lever ju i ett fantastiskt mångkulturellt samhälle, säger Annica, men när detta belyses i massmedia är det ofta på ett mycket negativt sätt, och media bidrar även ibland till att förstärka människors fördomar genom stereotyper.

Annica och Nadmar har känt varandra i tio år. De träffades när de pluggade litteraturvetenskap tillsammans. Idag undervisar Annica språk på gymnasiet, frilansar och arbetar som konsult inom organisationsutveckling. Namdar, som ursprungligen kommer från Teheran, är utbildningskonsult inom IT men arbetar också som författare och översättare. Han har precis översatt ett urval av Gunnar Ekelöfs dikter till persiska i ett samarbete med det Svenska Institutet i Alexandria. Tillsammans driver Annica och Namdar också bokförlaget Nordient där de dels ger ut eget material, diktsamlingar, novellsamlingar och kulturella texter samt översättningar av utländska texter. Ideen till dråpliAa kulturkrockaR uppstod ”efter en kopp kaffe och en dålig film på bio” - en ”liten snilleblixt” för att kunna förmedla humorn och värmen som faktiskt finns i våra möten med andra kulturer.
- Vi vill få människor att skratta med varandra, inte åt varandra, förklarar Annica. Situationerna som skildras i texterna kan ha varit jobbiga när de upplevdes, men nu i efterhand kan de framstå som komiska och roliga.

I bokens urval finns det exempel på svenskars upplevelser utomlands men främst fokuserar man på de upplevelser som sker i Sverige mellan svenskar och människor med andra kulturella bakgrunder. Kina, Somalia, Mexico och Australien är bara några av de många olika länder som textförfattarna ursprungligen kommer ifrån. När jag frågar Annica om det finns något typiskt ”svenskt” beteende som återkommer i bokens texterna svarar hon diplomatiskt:
- Vi vill visa att människors grundläggande behov och beteenden inte skiljer sig så värst mycket åt oavsett vilken del av världen man kommer ifrån, eller var man befinner sig. Vi vill inte uttolka stereotypa beteenden eller svartvita förhållningssätt som kan leda till ett ”vi och dem” tänkande eftersom det är just det vi tror ligger bakom den icke-tolerans som så många gånger visar sig i våra mänskliga relationer.

Det finns en allvarlig baksida till humorn i kulturkrockar och Annica är medveten om att detta då blir en politisk fråga. Klass och kultur hänger ihop och i Sverige är klassfrågan ofta beroende av din behärskning av det svenska språket.
- Talar man inte perfekt svenska tolkas detta ofta som ett intellektuellt handikapp och att du är mindre begåvad – och då hamnar du längst ner på stegen. Vi svenskar tycker att vi är vidsynta och förstående men det är inte alltid så i verkligheten.
Med Dråpliga Kulturkrockar vill Annica och Namdar skapa ett slags skratt-forum. Genom texterna får de mångkulturella rösterna i det svenska samhället komma till tals och dela med sig av sina erfarenheter på ett positivt sätt som kan öka vår förståelse för varandra. Annica hoppas att boken kan starta en debatt om våran syn på andra människor.
- Det främsta syftet med boken är ändå att förmedla en positiv och rolig syn på kulturkrockar och att skapa ett slags ”skrattspegel” där vi alla kan känna igen oss.

Boken dråpligA kutlurkrockaR ges ut i samband med Bokmässan i Göteborg (29/9-2/10). Den kan även beställas genom ett email till adressen: kulturkrock@nordient.se.
Priset för boken är 249,00 inklusive frakt

Du kommer också att kunna tävla om ett par av dessa böckerna inne på medlemssidan i slutet av oktober.

Artikeln är skriven av Svenska Mammor journalisten Cecilia Borgenstam i London England. Hon och Jessica De Beer kommer att turas om att skriva intressanta artiklar för er.