Födelseberättelse för Elliot

Torsdagen den 2 sep
Gick till Dr Postell på vecko koll och då var mitt blodtryck högt (170/110) och jag hade massor med äggvita i urinen. Dr Postell ville inte skicka hem mej men gjorde det efter att jag vilat på vänster sida i nästan en timme och trycket gick ner. Jag skulle komma tillbaks till labor and delivery på lördagen för att ta trycket och kolla äggvitan igen.
Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning med Justin så är risken låg att jag skall få det igen denna gången men nu fanns ju en del av symtomen där och jag måste kollas på lördag för att se om det blivit värre.

Fredagen den 3 Sep
Hade Mammagruppen här på morgonen och vi satt i trädgården och fikade och pratade mammaprat. De gick runt 4 och kl 5 kom James hem och tog Justin och gick till tennisbanan. Vid 6 började jag få tillbaks smärtan jag under veckan haft i bröstet. Den tilltog och nu hjälpte det inte att jag satt upp eller gick omkring som det gjort innan. Jag förstog att nåt var fel och ringde James och sa att nåt är fel. Jag läste om havandeskapsförgiftning i ”What to expect” och det stog att de värsta fallet av hfg innebar smärtor i övre buken. Jag ringde då mitt Doktors kontor som pagade Dr Postell. Han ringde tillbaks och när jag berättade om de tilltagande smärtorna sa han att jag skulle komma in till Labor and Delivery med en gång. Jag duschade, tvättade håret och packade väskan (om i fall att) medans jag väntade på att James och Justin skulle komma hem.

Justin släppte vi av hos Farmor (första gången han sov hemifrån) och körde vidare till sjukhuset. Jag började fylla i alla blanketter medans James parkerade. Han kom och tog över blanketterna (dessa borde man få ett par veckor innan man skall ha och kunna ta med dem ifyllda när man kommer in till sjukhuset) Nu var kl 11.34pm

De la mej i ett undersökningsrum och började med att ta blodtrycket. Jag frågade klart vad det låg på men fick inget svar. ”Vi tar den andra armen i stället sa dem” Där var trycket 186/186 (Fick senare reda på att höger armen hade ett tryck på 224/186 !!!) Hundra människor ställde samma hundra frågor. Äter du nån medicin? Är du allergisk mot något? Vilken graviditetet är detta? Osv osv Jag hade SÅÅÅÅ ont nu att jag bara ville gråta. De började snabbt göra klar mej för snitt fast min Dr inte ens var där ännu.

Dr Postell kom in och var redo han oxå. Han sa ”Du ser att de har förberett dej . Vi har inget val annat än ta ut barnet eftersom du har ett mycket svårt fall av havandeskapsförgiftning” Han förklarade vad som skulle hända.

Jag blev inrullad på ett annat rum. Jag fick en känsla av att de skulle söva mej helt och frågade James om de sagt nåt till honom om det. nej! Det hade dem inte. När han svarat på det kom Dr Postell och bad att få prata med James. De kom sedan in och Postell berättade för mej att de fått mitt bloodwork tillbaks och de inte kunde ge mej en ryggmärgsbedövning för mina blodplättar var för få (vid en blödning i ryggen skulle blodet inte koagulera...stavas det så??) Jag måste alltså bli nersövd.

Lördagen 4 Sep
Narkosläkaren kom och berättade vad som skulle hända. Jag var mycket ovilligt inställd till detta men samtidigt beredd att göra vad som helst så smärtan försvann.

Jag rullades in till operationsrummet och flyttades över till op bordet. Där fick jag syrgas i en mask som verkligen gav mej ångest. Jag kände paniken komma! Ena sjuksystern var jättego och lät mej hålla henne i handen. Humorn hade jag kvar och när de frågade i rummet om alla var klara så svarade alla Yes och jag sa ”Yes and I am here”

Den ena narkosläkaren sa till mej att nu kommer gasen, andas in och ut i stora andetag. Usch och fy!!! Där kom paniken igen!! Men jag somnade fort...

Vaknade vid 2 tror jag. Första frågan var klart om babyn var ok. Sen minns jag inte mycket mer än att jag fortfarande hade hemskt ont i levern (det var de som var buksmärtorna) Narkosläkaren kallades ner och gav mej en morfinpåse som jag själv rådde över. Jag kunde ge mej själv ”hits” när jag hade ont. Det fanns ett maximum (dit kom jag aldrig) på hur mycket man kunde sätta i sej på en gång och per timme.

När smärtorna lindrades så pratade jag lite med James som hade sett Elliot och tagit bilder. Jag kommer ihåg att han visade mej en bild men kan inte komma ihåg om jag såg då. Efter en stund kom en sköterska och frågade en massa frågor. Har du huvudvärk? Mår du illa? Ser du bra? NEJ!!!! Jag såg ju inte. Såg allt grumligt och kanske hälften av allt. Kunde se konturer men inte ett helt ansikte.

Jag åkte till intensiven (privat rum) och stannade där i tre dagar. Där blev jag på lördagen behandlad med magnesium (otroligt olustig känsla i kroppen) för att förebygga hjärnblödning och att jag skulle gå in i koma. Detta var jättehemskt att höra! Jag vågade inte somna eller ens blunda för jag var rädd att jag inte skulle vakna igen. Tänkte bara på hur James skulle klara sej (eller inte klara sej) om jag kom i koma. En tre åring och en helt nyfödd! Han skulle ju vara tvungen att sluta jobbet? Förlora jobbet? Sälja huset för att klara sej. Hur skulle det gå? Tankarna bara virvlade runt i huvudet på mej. Jag hade oxå en automatisk blodtrycksmätare som gick på var 15de minut. Om trycket var för högt (vilket det var hela tiden) så pep den........Stressigt värre det oxå!

Söndagen 5 Sep
Ögonläkaren kom och kollade på mina ögon. Jag kommer inte alls ihåg mycket av det och inte mycket av det andra som hände dessa dagarna. Jag vet inte ens när jag såg Elliot första gången. Kan inte minnas det! Vad jag kommer ihåg var att jag fick kämpa för att få han Elliot hos mej och att de kom och tog tillbaks honom till "nursery" hela tiden. På söndagen när min Dr kom så påpekade jag detta och han sa att det var ju viktigt för mej att Elliot var hos mej och så klart han skulle vara det. Vi gjorde en deal. Han sa att jag måste börja röra på mej och gå ur sängen. Jag sa att om jag fick ner Elliot så skule jag gå ur sängen och sätta mej i stolen. Han log och sa "Nej men om du sätter dej i stolen så ser jag till att Elliot kommer med en gång" Tror du jag kom ur sängen snabbt eller? Han fixade oxå en bröstpump till mej. Jag fickoxå order om att börja kissa! Jag började kissa på em och oj oj oj!! Allt vatten jag haft i kroppen kom det hållet. Sjuksystrarna var tvugna att mäta hur mycket som kom ut. Detta representerade en del av mitt tillfrisknande....att jag började kissa ut all vätskan. Jag klämde ut varje droppe efetsom jag visste att allt mättes och sedan kontrollerades. Jag gick upp ur sängen och satt i stolen och ammade och stog upp lite då och då. Jobbigt men ett måste! det negativa med att gå upp ur sängen var dock att jag då fick ta av mej mina "stövlar" Risken för blodproppar i benen hade varit stor så jag hade på mej något som såg ut som stövlar som masserade mina ben (från ankel till knä) hela tiden. Tala om underbart!!! Detta gjorde att blodet cirkulerade bättre och minskade alltså risken för blodproppar i benen.


Måndagen 6 Sep
Kom upp på maternity på måndagen. Det kändes bra. Fick privat rum och bra mat äntligen !! Var oxå lättare att få ha Elliot hos mej hela tiden. Och äntligen EN TELEFON!!!!! Jag hade inte kunnat ringa någon sedan Elliot föddes eftersom på intensiven fanns inga telefoner. Nu äntligen fick jag användning för mitt calling card och fick ringa hem till Mamma och alla kompisar. Eftersom jag inte kunde titta på TV eller läsa så blev telefonen min bästa vän under dagarna på maternity.

Var 4de timme kom de och tog blod och kollade trycket.

Här kom stressen från intensiven och från allt som hänt och vetskapen om att jag kunde dött om jag kommit in 12 timmar senare (då skulle mina blodplättar varit ännu färre och de skulle kunna ta ut Elliot men inte stoppa min blödning). Jag kunde inte sova. Fick panikångest och hade det jättejobbigt. Jag blev erbjuden en tablett att sova på men då måste de ta Elliot för natten och det ville jag ju inte. Jag hade TVn på och somnade av ren utmattning nån gång på morgonen. Varje gång jag höll på att somna så vaknade jag med ett ryck med en känsla av att de satte ner en tub i min hals (detta måste varit från mitt undermedvetna från operationen) Jag hade precis kommit av alla drogerna och tror att det gjorde sitt också men känslan från tuben i halsen satt i länge..långt efter att jag blev utskriven.

Tisdagen 7 Sep
På tisdagen bad jag Dr Postell att få åka hem. Jag sa att jag mådde psykiskt dåligt och att jag trodde jag skulle må bättre hemma. Jag fick på nåder åka hem på Tisdag em. Vad skönt att vara hemma!

På kvällen kom samma ångest tillbaks och jag var tvungen att ringa James och be honom komma hem (han var på US Open) Jag hade ett långt samtal med James. Vi gick igenom vad som hänt före, under och efter operationen. Han fyllde i många luckor för mej. Jag försökte somna men samma sak hände som på sjukhuset. Vid 1 gick jag upp och ringde en hot line vi har här i NYC. Jag fick prata med en terapist och fick nummret till en Postpartum Depression hotline för nästa dag. Jag ringde aldrig dem utan klarade nästa natt lite bättre.

Jag har haft det jobbigt men har kunnat hålla hoppet uppe och vara positiv. Att Elliot var helt frisk hjälpte en hel del. Jag har inte behövt oroa mej för honom alls. Han växer som bara den och är en snäll pojke...han äter hela tiden men det är ok.

Jag fick av Dr Postell reda på att jag aldrig kan bära barn igen. Det skulle döda mej. Jag är helt ok med det men njuter nu av varje sekund med Elliot. Jag har nog inte lagt ner honom mer än under natten sedan han föddes.

Senare....
Min syn har blivit bättre men de vet ännu inte om jag kommer att bli helt återställd i vänsterögat. Det är näthinnan som har lossnat från var den nu är fast ... pga det höga blodtrycket jag hade. Ett fall som mitt är så ovanligt att det inte finns mycket att jämföra med eller mycket forskat i området, därför vet de inte ännu hur det kommer att gå. Men min ögonspecialist tror att jag kommer att kunna bli nästa helt återställd i vänsterögat och helt i höger. Han tror att inom 6 månader kan jag köra bil igen!

Livet kan ändras på en sekund och man kan inte ta något förgivet. Därför skall jag njuta och ta vara på varenda sekund med mina barn och min man. Jag är så tacksam över att ha två små pojkar och att vara vid liv!!!

Michelle